Tredje engelska inbördeskriget (engelska: Third English Civil War) (1649-1651) var det sista av de engelska inbördeskrigen (1642-1651), en serie väpnade konflikter och politiska intriger mellan parlamentariker och rojalister.
Prestonfälttåget i andra inbördeskriget genomfördes under ledning av det skotska parlamentet, inte kyrkan, och det tog kung Karl I att få till stånd en union av alla skotska partier mot det engelska oberoendet. Ändå hade Karl II i exil underkastat sig långa förhandlingar och hårda villkor innan han fick sätta sig i spetsen för de skotska arméerna. Markisen av Huntly avrättades för att tagit till sig vapen för kungen den 22 mars 1649.[1]
Markisen av Montrose, under ledning av Karl II, gjorde ett sista försök att samla skotska rojalister i början av 1650. Men Karl II använde enbart Montrose som ett hot för att få bättre förutsättningar för sig själv från covenanterna. När Montrose besegrades i slaget vid Carbisdale den 27 april och levererades till hans förföljare den 4 maj, och avrättades den 21 maj 1650, gav Karl II vika för covenanternas krav och placerade sig själv i spetsen. Karl II försökte nu att återta tronen genom en allians med sin fars forna fiender i Skottland som avsåg att ålägga presbyterianism i England. Han avfärdade alla de trogna rojalisterna som hade följt honom i exil.[1]
Eftersom den kungliga armén var mestadels skotsk och eftersom invasionen inte åtföljdes av någon större stigande eller stöd i England, kan kriget också ses som främst ett engelskt-skotskt krig snarare än en fortsättning av det engelska inbördeskriget.[2]
