Torparväxter

Torparväxter, även mormorsväxter eller gammeldagsväxter, är växtarter som under loppet av en lång tid har anpassat sig väl till karga förhållandena i de nordiska länderna. De är vanligen härdiga, anspråkslösa och lättförökade,

Många torparväxter kom mycket tidigt till de nordiska ländernas breddgrader. Prydnadsväxter började ofta odlas som kryddväxter eller läkeväxter, oftast i kloster och botaniska trädgårdar eller på prästboställen och herrgårdar. De blev vanliga i allmänhetens trädgårdar först på slutet av 1800-talet. Då bidrog hushållningssällskap och trädgårdsföreningar till att kunskap om trädgårdsskötsel spreds. Planter och fröer kunde då också spridas från nystartade plantskolor som Göteborgs trädgårdsförening, Bergianska trädgården och Alnarps trädgårdar.

Torparväxter i urval och troliga tidpunkter för import till Sverige

Akleja (Aquilegia vulgaris), 1050–1400-talet
Blågull (Polemonium caeruleum), inhemsk växt
Bondpion (Paeonia officinalis), 1050–1400-talet
Borstnejlika (Dianthus barbatus), 1600-talet
Höstflox (Phlox paniculata), 1700-talet
Krollilja (Lilium martagon)
Löjtnantshjärta (Dicentra spectabilis), andra hälften av 1800-talet
Madonnalilja (Lilium candidum) 1050–1400-talet
Plymspirea (Aruncus dioicus)
Sibirisk nunneört (Corydalis nobilis), 1765 med Erik Laxman
Såpnejlika (Saponaria officinalis), 800–1050
Stockros (Althea officinalis), 800–1050
Studentnejlika (Lychnis chalcedonica), 1600-talet
Trädgårdsnejlika (Dianthus caryophyllus). 1500-talet
Tusensköna (Bellis perennis), 1600-talet

Källor