Tenor

Röstläge

Högt, oftast kvinnligt

Sopran

Mezzosopran

Alt

Lågt, oftast manligt

Tenor

Baryton

Bas

Tenorens ungefärliga röstomfång med lägsta och högsta ton i notskrift (vänster) samt på ett piano i grönt (höger).

$\relative c'' { \new PianoStaff << \new Staff \with { \remove "Time_signature_engraver" } { \time 1/4 c4 | } \new Staff \with { \remove "Time_signature_engraver" } { \clef "bass" c,,4 | } >> }$

Tenor (från latinets: 'tenor',^[1] uttalas med o- eller å-ljud, av tenere – att bära) är en stämma inom solosång och körsång. Tenor är den högsta herrstämman (om man bortser från kontratenor och sopranist), och motsvarar ett tonomfång mellan c i lilla oktaven och ettstrukna a, möjligen upp till tvåstrukna c (höga c) (en tenore di grazia kan ha ett omfång ända upp till tvåstrukna f, och en heldentenors omfång kan gå ända ned till ass i stora oktaven. Om termens ursprung, se cantus firmus.

Tenor kan också stå för ett musikinstrument med ungefär samma omfång som tenorrösten, till exempel tenorbasun eller tenorsaxofon.

Historia

Historiskt har tenoren genom tiderna utvecklats från en mer barytonfärgad klang under 1600-talet, hos till exempel Monteverdi, först troligen även med falsettklang. Under första halvan av 1800-talet började tenorerna sjunga även de högsta partierna i bröstregistret (tenore rubusto), vilket senare hos till exempel Verdi och Wagner utvecklades till dramatisk tenor och hjältetenor.^[2]

Tenortyper

Den klassiskt skolade tenorrösten kan beskrivas efter vilken typ av arior eller sånger som rösten passar bäst till (enligt gängse estetiska och framför allt traditionsbundna normer). Så kan man på italienska tala om tenore leggero (exempelvis Nemorino i Donizettis ”L’elisir d’amore”) tenore di grazia, tenore lirico (lyrisk tenor, exempelvis Faust i Gounods ”Faust”) tenore lirico spinto (exempelvis Pinkerton i Puccinis ”Madama Butterfly”), tenore robusto, tenore drammatico (dramatisk tenor eller hjältetenor - exempelvis Calaf i Puccinis ”Turandot”, på tyska Heldentenor - exempelvis Siegmund i Wagners ”Die Walküre”) och så vidare.

Exempel

Tenore leggero: Juan Diego Florez, Tenore lirico: Luciano Pavarotti, Tenore lirico spinto: Jussi Björling, Tenore spinto: Placido Domingo, Tenore drammatico: Mario del Monaco, Heldentenor: Max Lorenz

Kända klassiska tenorer

Kända tenorer inom andra genrer

Se även

Sång

Källor

Tenor i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1919)
Tenor i Nationalencyklopedins nätupplaga.

Noter

^ "Tenor" i Svenska Akademiens ordbok
^ "Tenor" i Sohlmans musiklexikon, Band 5, sid 605, 1979

Externa länkar

"Tenor - den högsta herrstämman" från musik-instrument.se
Wiktionary har ett uppslag om tenor.
Ordbok

[1] "Tenor" i Svenska Akademiens ordbok

[2] "Tenor" i Sohlmans musiklexikon, Band 5, sid 605, 1979

[1]

[2]