Tenn

	Tenn
Ge; ↑; Sn; ↓; Pb	Indium ← Tenn → Antimon
Generella egenskaper
Relativ atommassa	118,710 u
Utseende	Silverglänsande grå
Fysikaliska egenskaper
Densitet	7 310 kg/m³ (273 K)
Aggregationstillstånd	Fast
Smältpunkt	505,08 K (232 °C)
Kokpunkt	2 875 K (2 623 °C)
Molvolym	16,29 · 10−6
Smältvärme	7,029 kJ/mol
Ångbildningsvärme	295,8 kJ/mol
Atomära egenskaper
Atomradie	145 (145) pm
Kovalent radie	141 pm
van der Waalsradie	217 pm
Jonisationspotential	Första: 708,6 kJ/mol; Andra: 1 411,8 kJ/mol; Tredje: 2 943,0 kJ/mol; Fjärde: 3 930,3 kJ/mol; (Lista)
Elektronkonfiguration
Elektronkonfiguration	[Kr] 4d10 5s2 5p2
e− per skal	2, 8, 18, 18, 4
Kemiska egenskaper
Oxidationstillstånd	4, 2
Oxider (basicitet)	SnO2 (amfoterisk)
Elektronegativitet	1,96 (Paulingskalan)
Diverse
Kristallstruktur	tetragonal
Ljudhastighet	2 500 m/s
Elektrisk konduktivitet	9,17·106 A/(V × m)
Magnetism	icke magnetisk
Mohs hårdhet	1,5
Identifikation
Historia
Stabilaste isotoper
	SI-enheter och STP används om inget annat anges.

Uppslagsordet ”Sn” leder hit. För andra betydelser, se SN.

Tenn är ett silvervitt metalliskt grundämne med kemiskt tecken^[1] Sn (latin: stannum). Den här smidiga silvervita metallen oxiderar inte med syre vilket gör att den används för att skydda andra metaller mot korrosion med en tennbeläggning. Tenn är en av de metaller som är kända av människan sedan antiken, då det mjuka tennet hade stor betydelse ihop med den även mjuka kopparn, då de tillsammans bildar den hårda legeringen brons. Tenn utvinns framförallt ur mineralet tennsten (kassiterit).

Betydande egenskaper

Tenn är en formbar, smidig, kristallin metall. Den är beständig i syre och salt, sött och destillerat vatten (den skyddas av en oxidfilm), men kan angripas av baser, syror och surt salt. Då smält tenn stelnar, uppstår så kallad β-tenn, som är stabilt ner till 13 °C. Då tennföremål förvaras i låga temperaturer, kommer grå förhöjda partier att uppstå på ytan. Man säger att föremålet drabbats av tennpest. Detta kan förhindras genom att man legerar tennet med antimon eller vismut.

Den kristallina strukturen i gjutna tennföremål gör att tennskrik uppstår vid böjning av ett tennföremål. Tennskrik är hörbart med blotta örat och kommer sig av att materialet undergår så kallad mekanisk tvillingbildning (det vill säga att metallgittret skjuvas om med ljudets hastighet i materialet). Ljudvågen från tvillingbildningen går med ljudets hastighet och mikroskopiska ljudbangar kan höras. Se även akustisk emission.

Historik

Tenn är en av de få metaller, som varit i användning ända sedan förhistorisk tid, och synes i äldsta tider ha erhållits dels från Indien, dels från det inre Asien. Under bronsålder hämtas stor del av det europeiska tennet från England. De brittiska öarna kallades av fenicierna för tennöarna. Genom gravfynd i Egypten vet man att tennet varit i allmänt bruk redan 4000-3000 f.Kr. Det har anträffats i schweiziska pålbyggnader och var bekant i Kina och Indien åtminstone 1800 f.Kr. I 4 Mos. 31:22 uppräknas tenn tillsammans med metallerna guld, silver, koppar, järn och bly.

Tenn har använts av människan under lång tid, framförallt i legering med koppar, vilket kallas brons. De forntida högstående kulturerna i Egypten, Mesopotamien, Kina och Grekland byggde i stora delar sin kultur kring bronset, det användes till vapen, smycken och byggnadsdetaljer. I antika världen vid den tiden, från 3500 f.Kr. sammansmältes inte de rena metallerna till en legering utan det var snarare så att man genom smältning av tennhaltig kopparmalm fick fram brons. Det var inte förrän cirka 600 f.Kr. som man började använda rent tenn. I England däremot, började man redan under äldre bronsålder, cirka 1800 f.Kr. utvinna tenn för att använda vid bronstillverkning. Man använde den dock inte utifrån vad som är känt till några föremål i rent tenn.

Den romerske författaren Plinius benämnde tennet plumbum album (”vitt bly”; bly kallade han för plumbum nigrum = ”svart bly”). Romarna hade också benämningar som plumbum candidum (”glänsande bly”), stannum och stangnum. Den svenske kemisten Jöns Jacob Berzelius använde det latinska stannum när han 1812 gav metallen dess kemiska beteckning Sn. Ordet tenn har ett germanskt ursprung, troligen från ord som ”stång” eller ”ten”, och på tyska heter det zinn, engelska tin och på franska användes ordet tain för metallen redan på 1200-talet, detta blev vår tids étain.

Framställning

Se även: Lista över länder efter tennproduktion

Tenn finns huvudsakligen i mineralet kassiterit, SnO₂ och kommer numera från fyndigheter i Kina, Peru, Brasilien, Malaysia, Bolivia, Indonesien, Australien, Kongo-Kinshasa, Thailand och Nigeria. Världsproduktionen är cirka 200 000 ton rent tenn per år. Ur tennmalmen erhålles metallen genom reducerande smältning med kol i speciella reverberugnar.

De 20 största tennproducenterna i världen (2003) Källa: Handelsblatt Världen i siffror (på tyska, 2005)
Pos	Land	Mängd (i ton)
1	Kina	55 600
2	Peru	40 202
3	Bolivia	16 754
4	Brasilien	13 800
5	Indonesien	10 656
6	Ryssland	7 200
7	Vietnam	4 600
8	Malaysia	3 359
9	Australien	1 465
10	Nigeria	1 300
11	Thailand	980
12	Kongo-Kinshasa	900
13	Rwanda	427
14	Laos	360
15	Portugal	218
16	Myanmar	190
17	Indien	54
18	Mexiko	21
19	Niger	17
20	Spanien	4

Användning

Man upptäckte tidigt att tenn kan användas som korrosionsskydd genom att lägga ett tennöverdrag på ytor av järn och stål. Förtennade plåtbehållare används till exempel i form av konservburkar och läskedrycksburkar. Den irländska flöjttypen tin whistle fick sitt namn för att den började massproduceras av bleckplåt. Också kopparföremål som använts som behållare för livsmedel har förtennats, inte för att hindra korrosion utan för att hindra att giftiga kopparföreningar kommer ut i maten.

Tenn används alltjämt som komponent i olika legeringar, som till exempel brons, klockmetall, babbittmetall, vitmetall, hårdtenn (från 85% till 99% tenn), fosforbrons och lödtenn (mjuklod).
Inom elektroniken har tenn en stor betydelse som elektrisk och mekanisk förbindelse mellan komponenterna.
Stannoklorid är ett salt som används som reducerande medel och som betningsmedel i tryckmetoden kattuntryckning
Förr (fram till mitten av 1900-talet) användes tenn i form av stanniol (en form av folie) för att förpacka mat (speciellt ost och chokladkakor) och annat. En speciell tillämpning var som formbar tätbricka inuti kapsylen till läskedryckflaskor. Därefter har tennfoliet ersatts av aluminiumfolie och plastfolier av olika slag.
Tenn används också som trådmaterial, ofta inom legering med silver (som Luleåtråd). Den användes inom den sydsamiska traditionen.^[2] Det är också en möjlig komponent inom flugfiske.

Se även

Referenser

^ Svenska Kemisamfundet, nomenklaturutskottet, Visste du att?, Kemin är ett teckenspråk [1]
^ ”Historia tennbroderi”. Arkiverad från originalet den 16 november 2011. https://web.archive.org/web/20111116063927/http://www.haljeboda.info/historia_tenn_och_skin.htm. Läst 26 mars 2010.

[1] Svenska Kemisamfundet, nomenklaturutskottet, Visste du att?, Kemin är ett teckenspråk [1]

[2] ”Historia tennbroderi”. Arkiverad från originalet den 16 november 2011. https://web.archive.org/web/20111116063927/http://www.haljeboda.info/historia_tenn_och_skin.htm. Läst 26 mars 2010.

[1]

[2]