Hoppa till innehållet

Tarentola neglecta

Från Wikipedia
Tarentola neglecta
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassKräldjur
Reptilia
OrdningFjällbärande kräldjur
Squamata
FamiljGeckoödlor
Gekkonidae
SläkteTarentola
ArtTarentola neglecta
Vetenskapligt namn
§ Tarentola neglecta
AuktorStrauch 1895
Synonymer
Tarentola (saharogecko) neglecta Rösler 1995[2]
Tarentola angusticeps Strauch 1887[3]
Hitta fler artiklar om djur med

Tarentola neglecta[4] är en ödleart som beskrevs av Strauch 1895. Tarentola neglecta ingår i släktet Tarentola och familjen geckoödlor.[4][5]

Denna ödla förekommer i Algeriet och Tunisien. Den lever i oaser, i flodbädd som tidvis torkar ut och i buskskogar. Kring dessa platser finns öken. Exemplaren besöker ibland övergivna byggnader. Honor lägger ägg.[1]

Personer som plockar trä i buskskogar kan vara störande. Hela populationen bedöms som stabil. IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.[1]

Arten delas in i följande underarter:[4]

  • T. n. geyri
  • T. n. neglecta
  1. ^ [a b c] Joger, U., Miras, J.A.M. & Nouira, S. 2006 Tarentola neglecta . Från: IUCN 2006. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 6 maj 2024.
  2. ^ Rösler, Herbert (1995) Geckos der Welt - Alle Gattungen., Urania, Leipzig, 256 pp.
  3. ^ Strauch, A. A. (1887) Bemerkungen über die Geckoniden-Sammlung im zoologischen Museum der kaiserlichen Akademie der Wissenschaften zu St. Petersburg., Mém. Acad. Impér. Sci. St.-Pétersbourg, ser. 7, 35 (2): (2), 1-72
  4. ^ [a b c] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (3 december 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/tarentola+neglecta/match/1. Läst 24 september 2012. 
  5. ^ Tarentola neglecta i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 4 mars 2018.