Hoppa till innehållet

Taigafladdermus

Från Wikipedia
Taigafladdermus
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningFladdermöss
Chiroptera
FamiljLäderlappar
Vespertilionidae
SläkteMyotis
ArtTaigafladdermus
M. brandtii
Vetenskapligt namn
§ Myotis brandtii
AuktorEversmann, 1845
Utbredning
Utbredningsområde enligt IUCN (inte Hokkaido)
Synonymer
Myotis brandti (annan stavning)
Hitta fler artiklar om djur med

Taigafladdermus[2] (Myotis brandtii), förr kallad Brandts fladdermus, är en fladdermusart i familjen läderlappar (Vespertilionidae), till förväxling lik mustaschfladdermusen.

Taigafladdermus är en av Europas minsta fladdermusarter med en vingbredd upp till 25 cm, kroppslängd mellan 4 och 5 cm och vikt på ca 5-10 g.[3][4]

Pälsen är mörkt brungrå på ovansidan, ljusare under. Det är ofta svårt att skilja Brandts fladdermus från den ovanligare mustaschfladdermusen. Äldre individer blir ofta mera rödbruna på ovansidan, men för att vara säker på vilken art det rör sig om, bör man kontrollera tänderna (premolarerna) eller, om det är en hanne, penisens form, som är klubbformad, ej rak som hos mustaschfladdermusen.[3]

Påminner troligtvis om mustaschfladdermusens med samma låga och fladdrande flykt som denna. Födan består av allehanda insekter och spindlar.[4]

Arten finns framför allt i skogsmark. Lätet är detsamma som hos mustaschfladdermusen, distinkta, regelbundna knäppningar med en medelfrekvens på omkring 45 kHz.[5]

Arten finns i Europa med undantag för den allra nordligaste delen[3]. I Sverige finns den troligtvis från Skåne till södra Norrbotten (osäkerheten beror på svårigheterna att skilja den från mustaschfladdermusen). Den är troligen tämligen vanlig. Arten är ännu inte funnen på Öland, men är vanlig på Gotland.[6]

Utbredningsområdet fortsätter österut till östra Sibirien och Sachalin. I syd når arten Medelhavet, Anatolien och Kazakstan. Taigafladdermusen vistas i låglandet och i bergstrakter upp till 1800 meter över havet.[1]

  1. ^ [a b] Tony Hutson, Friederike Spitzenberger, Stéphane Aulagnier, Ioan Coroiu 2007 Myotis brandtii . Från: IUCN 2007. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 23 februari 2019.
  2. ^ Marie Nedinge (8 juni 2015). ”Fladdermusarter i Sverige”. Naturvårdsverket. Arkiverad från originalet den 6 juli 2015. https://web.archive.org/web/20150706002345/http://www.naturvardsverket.se/Var-natur/Djur-och-vaxter/Rad/Fladdermossen-i-Sverige/Fladdermusarter-i-Sverige/. Läst 23 augusti 2015. 
  3. ^ [a b c] Bjärvall, Anders; Ullström, Staffan (1995). Däggdjur: alla Europas arter. Stockholm: Wahlström & Widstrand. sid. 46. ISBN 91-46-16576-2 
  4. ^ [a b] Curry-Lindahl, Kai (1988). Däggdjur, groddjur & kräldjur. Stockholm: Norstedts. sid. 234-235. ISBN 91-1-864142-3 
  5. ^ Lundberg, Peter; de Jong, Johnny (1995). Sveriges smådäggdjur. Örebro: Fältbiologerna. sid. 27. ISBN 91-85094-60-9 
  6. ^ Ingemar Ahlén (2004). ”Fladdermusfaunan i Sverige Arternas utbredning och status. Kunskapsläget 2004.”. Fauna och Flora. Arkiverad från originalet den 16 juni 2006. https://web.archive.org/web/20060616121952/http://www.artdata.slu.se/FaunaochFlora/pdf/faunaochflora_98_2_2004_Ahlen_Bats%20in%20Sweden.pdf. Läst 5 juni 2009.