Hoppa till innehållet

Svend Haugaard

Från Wikipedia

Svend Haugaard, född 30 april 1913 i Resen utanför Skive, död 2 mars 2003, var en dansk agronom, pacifist och politiker för Det Radikale Venstre (partiledare 1975-1978). Han var folketingsledamot 1964-1979.

Svend Haugaard var son till gårdsägaren Erik Haugaard (1876–1949) och Johanne Svendsen (1889–1968).[1] Efter folkskolan studerade han på Krabbesholms folkhögskola 1929 och lärdes sedan upp inom lantbruk.).[1] Han tog examen från Landbohøjskolen 1938, studerade på Askovs folkhögskola (1938-1939) och arbetade sedan som lärare på Vrå folkhögskola (1939-1945) och som föreståndare på St. Restrup husmandsskole (1949–1966).[1] Haugaard var en brinnande antimilitarist och fredsaktivist och var sedan ungdomen vapenvägrare.[1] Han var en av grundarna bakom organisationen Den unge Militærnægter 1933-1934 och internerades i Kompedallägret på grund av sin vägran att göra värnplikt.[2] Han var sedan medlem och ordförande i den pacifistiska organisationen Aldrig Mere Krig (1949-1964), den danska avdelningen av War Resisters International, och var motståndare till Danmarks medlemskap i Nato.[1] Tillsammans med Carl Scharnberg och Henning Sørensen drev han Kampagnen mod Atomvåben (1960-1964).[2]

Haugaard var även engagerad i humanitärt biståndsarbete, däribland som medstiftare och styrelseledamot i den humanitära organisationen Mellemfolkeligt Samvirke (1944-1947).[1] Han fortsatte sedan som ledamot i organisationens representantskap och efter krigsslutet 1945 deltog han själv i biståndsarbetet i Nordnorge och Polen (1945-1947).[1] Han var också engagerad inom den danska kooperationen, bl.a. som representant för FDB (1959-1966).[1]

Haugaard blev medlem i Radikal Ungdom 1928 och var sedan ledamot i partistyrelsen i omgångar (1956-1962 och från 1970).[1] Han blev invald i Folketinget 1964 för Skives valkrets, ett mandat han innehade till 1979. Han var bl.a. ordförande av utbildningsutskottet (1968-1970 och 1975-1977) och partiets gruppordförande (1970-1971 och 1975-1977) samt ledamot i utrikesnämnden, Nordiska rådet, Interparlamentariska unionen, Grønlandsrådet och i kommittén för Grönlands självstyre.[3] Han utmärkte sig som en stark förespråkare av EG-samarbetet.[1] Under en kort period var han partiledare (1975-1978).