Staksill
| Staksill | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Överklass | Benfiskar Osteichthyes |
| Klass | Strålfeniga fiskar Actinopterygii |
| Ordning | Sillartade fiskar Clupeiformes |
| Familj | Sillfiskar Clupeidae |
| Släkte | Alosa |
| Art | Staksill A. fallax |
| Vetenskapligt namn | |
| § Alosa fallax | |
| Auktor | Lacépède, 1803 |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Staksill (Alosa fallax) är en art i familjen sillfiskar.
Utseende
[redigera | redigera wikitext]Staksillen har en maxlängd på 60 centimeter och vikt på 1,5 kilogram. Kroppen är silvervit, med 6 till 10 mörka, ofta svagt markerade fläckar längs varje sida.[1]
Staksillen påminner mycket om majfisken, med vilken den kan hybridisera.[1]
Utbredning
[redigera | redigera wikitext]Från Svarta havet och Medelhavet till Brittiska öarna, Island, Nordsjön, Skagerack och via Öresund upp i Östersjön. Går upp i floder i samband med leken.[2] Arten är känslig för föroreningar och är utrotningshotad.[1]
Vanor
[redigera | redigera wikitext]Staksillen lever normalt i stim i salt- och brackvatten på 40 till 100 meters djup, men går upp i nedre delen av floder under maj till juni för att leka. Under den livliga, nattliga leken kan honorna lägga upp till 200 000 ägg. De vuxna fiskarna återvänder efter leken, medan ynglen vandrar ner till havet först på hösten.[2][1]
Arten lever på zooplankton och småfisk.[2] Den förtär ingen föda under leken.[1]
Staksillen blir omkring 20 år gammal.[1]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c d e f] Curry-Lindahl, Kai (1985). Våra fiskar : havs- och sötvattensfiskar i Norden och övriga Europa. Stockholm: Norstedt. sid. 101, 233-234. ISBN 91-1-844202-1
- ^ [a b c] Muus, Bent J; Nielsen, Jørgen G; Svedberg, Ulf (1999). Havsfisk och fiske i Nordvästeuropa. Stockholm: Prisma. sid. 92-93. ISBN 91-518-3505-3