Hoppa till innehållet

Spalerosophis microlepis

Från Wikipedia
Spalerosophis microlepis
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassKräldjur
Reptilia
OrdningFjällbärande kräldjur
Squamata
FamiljSnokar
Colubridae
SläkteSpalerosophis
ArtSpalerosophis microlepis
Vetenskapligt namn
§ Spalerosophis microlepis
AuktorJan, 1865
Synonymer
Zamenis microlepis BOULENGER 1893[2]
Hitta fler artiklar om djur med

Spalerosophis microlepis[3] är en ormart som beskrevs av Jan 1865. Spalerosophis microlepis ingår i släktet Spalerosophis och familjen snokar.[4][5] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[4]

Artens utbredningsområde är västra Iran och kanske angränsande områden av Irak.[4] Arten lever i halvöknar, gräsmarker och områden med glest fördelade buskar. Honor lägger 3 till 5 ägg per tillfälle.[1]

För beståndet är inga hot kända. Hela populationen anses vara stor. IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.[1]

  1. ^ [a b c] Göran Nilson, Mozafar Sharifi, Steven Anderson, Theodore Papenfuss, Soheila Shafiei Bafti & Natalia Ananjeva 2009 Spalerosophis microlepis . Från: IUCN 2009. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 20 mars 2022.
  2. ^ Boulenger, G.A. (1893) Catalogue of the snakes in the British Museum (Nat. Hist.) I., London (Taylor & Francis), 448 pp.
  3. ^ Jan, G, (1865) Prime linee dúna fauna della Persia occidentale, 342-357. In: F. de Filippi, Note di un Viaggio in Persia nel 1862., G. Daelli & C. Editori, Milan, xi + 369 p.
  4. ^ [a b c] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (23 oktober 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/spalerosophis+microlepis/match/1. Läst 24 september 2012. 
  5. ^ Spalerosophis microlepis i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 5 mars 2018.