Somos libres, seámoslo siempre

Somos libres, seámoslo siempre

Sångens noter
Nationalsång i	Peru
Text	José de la Torre Ugarte
Musik	José Bernardo Alcedo
Antagen	1821

Somos libres, seámoslo siempre är Perus nationalsång.

General José de San Martín utlyste 1821, efter självständighetsförklaringen, en allmän tävling för att välja Perus nationalhymn (la Marcha Nacional del Perú). Sju tävlingsbidrag inkom. Den vinnande kompositionen hade text av José de la Torre Ugarte från Iquitos och musik av kompositören José Bernardo Alcedo från Lima. Kompositionen framfördes offentligt för första gången på Teatro Nacional i Lima den 23 september samma år av sångerskan Rosa Merino.

Flera versioner av hymnen var i bruk med små ändringar i texten och i musiken, vilken återställdes och fick ett nytt arrangemang av Claudio Rebagliati 1869. Det var denna version som 1901 auktoriserades som nationalhymn av regeringen López de la Romaña.

Man försökte ändra i texten för det första av litterära skäl och sedan för att göra den mer politiskt korrekt. Anspelningarna på Spanien i originalversionen är gjorda med en krigisk revanschton i motsats till de utmärkta relationer som båda länderna uppehöll. Ändringarna accepterades inte och slutligen deklarerades i en lag 1913 att texten och musiken i nationalhymnen inte fick ändras.

Nationalhymnen i svensk översättning (korus och första versen) lyder:

Korus

Vi är fria, må vi alltid vara det,

och inte förrän solens strålar slutar lysa

skall vår bestämda röst tystna:

att fosterlandet rest sig för evigt.

Strof 1

Under lång tid släpade den förtryckte peruanen

på den avskyvärda bojan,

dömd till grym träldom

och jämrande sig i tysthet under lång tid.

Men knappt hade det heliga ropet

!Frihet! hörts längs deras kuster,

förrän han skakar av sig slavens maklighet

och höjer den förödmjukade nacken.

På originalspråket spanska lyder texten:

KORUS

Somos libres, seámoslo siempre,
y antes niegue sus luces el sol
que faltemos al voto solemne
que la patria al Eterno elevó.

Strof I

Largo tiempo el peruano oprimido
la ominosa cadena arrastró;
condenado a cruel servidumbre
largo tiempo en silencio gimió.
Mas apenas el grito sagrado
!Libertad! en sus costas se oyó,
la indolencia de esclavo sacude,
la humillada cerviz levantó.

KORUS

Strof II

Ya el estruendo de broncas cadenas
que escuchamos tres siglos de horror,
de los libres al grito sagrado
que oyó atónito el mundo, cesó.
Por doquier San Martín inflamado,
libertad, libertad, pronunció,
y meciendo su base los Andes
la anunciaron, también, a una voz.

KORUS

Strof III

Con su influjo los pueblos despiertan
y cual rayo corrió la opinión;
desde el istmo a las tierras del fuego,
desde el fuego a la helada región.
Todos juran romper el enlace
que Natura a ambos mundos negó,
y quebrar ese cetro que España
reclinaba orgullosa en los dos.

KORUS

Strof IV

Lima, cumple ese voto solemne,
y, severa, su enojo mostró.
al tirano impotente lanzando,
que intentaba alargar su opresión.
A su esfuerzo saltaron los grillos
y los surcos que en sí reparó,
le atizaron el odio y venganza
que heredara de su Inca y Señor.

KORUS

Strof V

Compatriotas, no más verla esclava
su humillada tres siglos gimió,
para siempre jurémosla libre
manteniendo su propio esplendor.
Nuestros brazos, hasta hoy desarmados
estén siempre cebando el cañón,
que algún día las playas de Iberia
sentirán de su estruendo el terror.

KORUS

Strof VI

Excitemos los celos de España
Pues presiente con mengua y furor
Que en concurso de grandes naciones
Nuestra patria entrará en parangón.
En la lista que de éstas se forme
Llenaremos primero el reglón
Que el tirano ambicioso Iberino,
Que la América toda asoló.

KORUS

Strof VII

En su cima los Andes sostengan
la bandera o pendón bicolor,
que a los siglos anuncie el esfuerzo
que ser libres, por siempre nos dio.
A su sombra vivamos tranquilos,
y al nacer por sus cumbres el sol,
renovemos el gran juramento
que rendimos al Dios de Jacob.

KORUS