Slaget vid Magenta
Slaget vid Magenta | |||||||
---|---|---|---|---|---|---|---|
Del av Andra italienska frihetskriget | |||||||
Franska kejserliga gardet vid Magenta, målning av Eugène Charpentier. | |||||||
| |||||||
Stridande | |||||||
Andra franska kejsardömet Kungariket Sardinien |
Kejsardömet Österrike | ||||||
Befälhavare och ledare | |||||||
Napoleon III Viktor Emanuel II |
Eduard Clam-Gallas | ||||||
Styrka | |||||||
47 517 man | 55 792 man | ||||||
Förluster | |||||||
657 döda 3 223 sårade 655 tillfångatagna och saknade |
1 368 döda 4 358 sårade 4 500 tillfångatagna eller saknade |
|
Slaget vid Magenta var ett slag 4 juni 1859 under Andra italienska frihetskriget utanför staden Magenta. En fransk armé under befäl av Napoleon III besegrade en österrikisk armé under befäl av Eduard Clam-Gallas.
Napoleon hade ett betydande övertag under slaget. När natten redan inbrutit bemäktigade sig fransmännen den viktigaste fientliga positionen, den lilla staden Magenta. Den österrikiska arméns högste befälhavare i Italien, ungraren Ferencz József Gyulay, hade dock för avsikt att nästa morgon återuppta slaget. Men under natten kom underrättelsen från underbefälhavaren Clam-Gallas att hans trupper inte var i stridsskick, och att han därför återfört dem till Milano. Gyulai bev därför tvungen att ge upp sin ställning, utrymma Lombardiet och ta sin tillflykt till fästningsfyrkanten bakom Mincio.[1]
General Patrice de Mac-Mahon, gruppbefälhavare vid franska armén utnämndes för sitt förtjänstfulla ingripande i striden till hertig av Magenta.
Källor
[redigera | redigera wikitext]- Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 17. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1183
Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ Hildebrand, Hans; Hjärne, Harald; Pflugk-Harttung, Julius von. ”272 (Världshistoria / Nya tiden efter 1815)”. runeberg.org. https://runeberg.org/vrldhist/6/0308.html. Läst 1 maj 2022.