Hoppa till innehållet

Slaget vid Ölands södra udde (1789)

Från Wikipedia
Sjöslaget vid Öland
Del av Gustav III:s ryska krig

Slaget vid Öland. Akvarell av J.P. Cumlin.
Ägde rum 26 juli 1789
Plats söder om Öland
Resultat Taktiskt oavgjort
Strategisk rysk seger
Stridande
Sverige Ryssland
Befälhavare och ledare
Hertig Karl av Södermanland Vasilij Tjitjagov
Styrka
30 skepp 18 skepp

Slaget vid Öland, även kallat slaget vid Ölands södra udde, var ett slag under Gustav III:s ryska krig, mellan de svenska och ryska flottorna. Slaget utkämpades på eftermiddagen den 26 juli 1789, ostsydost om södra udden.

På grund av att konteramiralen Per Lilliehorn vägrade att låta sin division deltaga i slaget, misslyckades den svenska strategin och de ryska styrkorna kunde förenas, vilket innebar att en del av de svenska styrkorna blev inlåsta i Karlskrona flera månader efteråt. De ryska styrkorna utnyttjade denna fördel till att spärra sjöfarten vid Hangö udd och Porkala.[1]

Den svenska örlogsflottan, som bestod av 21 linjeskepp och 14 fregatter, löpte ut den 6 juli från Karlskrona örlogsbas, under befäl av hertig Karl. Uppgiften bestod i att hindra den ryska huvudflottan att ansluta sig till en annan rysk styrka, som sedan krigsutbrottet varit förlagd utanför Köpenhamn.

1788 hade den stora farsoten återfallsfebern drabbat den svenska flottan och även om de flesta sjuka lämnats i hamn hade tusentals sjömän redan efter några dagar till sjöss insjuknat och de redan decimerade besättningarna försvagades ytterligare.[2]

På morgonen den 25 juli fick man från svenska örlogsflottan sikte på ryska flottan och satte efter henne. Men man hann inte upp förrän i kvällningen, vid Ölands södra udde, och då började vinden friska så att flera fartyg tvingades stänga de undre kanonportarna för att inte ta in vatten. Någon strid kunde det alltså inte bli den dagen, men hertig Karl signalerade till sina divisionschefer att han tänkte attackera fienden i daggryningen.[3]

I gryningen den 26 juli befanns det att en av den svenska flottans tre divisioner blivit skild från den övriga flottan och låg ganska långt akterut med fartygen spridda, detta trots att högste befälhavaren kvällen förut tillkännagivit sin avsikt att gå till anfall. Divisionen anfördes av konteramiral Per Lilliehorn.[3] Klockan tre på morgonen gavs emellertid order åt hela flottan att ordna sig i slaglinje. För att få med sig Lilliehorns division minskade man segel på de båda andra divisionerna. Han borde snart kunna hinna upp dem då brisen var ganska frisk. Men då den ryska flottan hela tiden höll undan fick Lilliehorn upprepade signaler att öka och forcera med segel. Ingenting hjälpte dock – Lilliehorn höll sig fortfarande långt efter.[4]

Först vid 14-tiden hade en del av de svenska och ryska fartygen kommit inom skotthåll för varandra, och då började elden. Men Lilliehorns division höll sig alltjämt undan. Eftersom även tre ryska fartyg var skilda från de andra signalerades dock till de fyra akterska svenska fartygen att anfalla dem. Ordern blev åtlydd, men snart återvände de fyra fartygen – enligt fartygschefernas uppgift på signal från Lilliehorn – utan att ens ha kommit på stridsavstånd från ryssarna. Resultatet av alla andra signaler till Lilliehorn blev att hans division snarare avlägsnade sig från fienden än närmade sig honom.[4]

De stridande två divisionerna fortsatte dock sin skottväxling till 20-tiden. Vinden var då mycket svag, och den ryska flottan styrde österut.[4]

Förlusten i folk var på båda sidor ytterst ringa. Svenskarna hade endast 7 döda och 17 sårade och ryssarna 32 döda och 187 sårade. De största förlusterna hade på båda sidor vållats genom explosioner av egna kanoner.[4] Inget fartyg hade på någondera sidan tagit någon vidare skada varken till skrov eller rigg.[5]

Hertig Karls flotta sökte efter slaget skydd i Karlskrona, där den sedan blev instängd till sent på hösten. Lilliehorns division bestod av ungefär en tredjedel av flottan och anledningen till dennes vägran att deltaga är oklar.[1]

Teorier om att det svenska avantgardet inte deltog i striden

[redigera | redigera wikitext]

Efter slaget fråntogs Lilliehorn befälet av hertig Karl, som förklarade honom arresterad.[5] I rättegången mot Lilliehorn dömdes denne för feghet inför fienden.

Vittnet baron Schultz von Ascheraden som under slaget var ombord på Lilliehorns flaggskepp har dock vittnat om att Lilliehorn vid två tillfällen gav order om anfall men att de andra linjeskeppen i avantgardet inte följde hans order.[6] Enligt andra vittnen var förhållandet det motsatta, det vill säga att Lilliehorn beordrat skepp att återgå till sina positioner i linjen.

Från rysk sida hade man uppfattningen att svenska flottan med några undantag med vilja hållit sig på avstånd och skjutit bort sin ammunition.[7]

Efter att den svenska flotteskadern blivit inlåst i Karlskrona, kunde de ryska styrkorna utnyttja denna fördel till att spärra sjöfarten vid Hangö udd och Porkala.

Konteramiralen Per Lilliehorn fick återvända hösten 1793, med uttrycklig befallning att inte lämna sin lantegendom Östra Kråkerum i Mönsterås.[8]

Deltagande svenska fartyg

[redigera | redigera wikitext]

Enligt ett brev från Hertig Carl till Gustav III den i augusti 1789 hade de svenska styrkorna delats in enligt följande:[9]

Befälhavare Divisionschef Divisionsadjutant Deltagande fartyg Fartygschef Division
Linjetaktik
Hertig Carl Per Lilliehorn Prins Fredrik Adolf
Enigheten
Fregatten Fröya
Tapperheten
Sophia Magdalena (Chefsfartyg)
Äran
Fregatten Gripen
Dygden
Fregatten Euredice
Riksens Ständer
Fredrik Wilhelm Leyonankar
Johan Daniel Whitlock
Christian Grubbe
Carl Magnus Wagenfelt
David Sjöbohm
Johan Hisingsköld
Gustav Pley
Hans Anders Holdtz
Zacharias Schultén
Johan Fredrik Dufva
Avantgardet
Otto Henrik Nordenskjöld Wasa
Fregatten Minerva
Fäderneslandet
Konung Adolf Fredrik
Konung Gustaf III (Chefsfartyg)
Wladislaff
Försiktigheten
Fregatten Galathea
Prins Carl
Georg Samuel von Gegerfelt
Hans Martin Koch
Carl Fredrik Eneskjöld
Henrik Johan Nauckhoff
Eric Klint
Olof Martin Fust
Hans Fahlstedt
Fredrik Herman von Walden
Johan A. Sahlstedt
Corps de bataille
Carl Vilhelm Modée Ömheten
Fregatten Uppland
Manligheten
Fregatten Thetis
Louise Ulrika
Hedvig Elisabeth Charlotta (Chefsfartyg)
Götha Lejon
Fregatten Zemire
Rättvisan
Dristigheten
Nils Adolph Ekenman
Eduard Wilhelm Ram
Thomas Billing
Johan Tingwall
Carl Ulrik Améen
Simon Ringhem
Gustav Psilanderhjelm
Gustav Casten Feiff
Lars Wollin
Johan Puke
Arriärgardet

Deltagande ryska fartyg

[redigera | redigera wikitext]

Rostislav 100 Amiral Vasilij Tjitjagov
Knjas Vladimir 100 - Viceamiral Mussin-Pusjkin
Dvjenadtsat Apostolov 100 - Konteramiral Spirodov
Vseslav74 - Maikarev
Mstislav 74 - Mulovskij
Iezekiil 74 - Komanslev
Kir Ioann 74 - Tate
Sv. Petr 74 - Denison
Prints Gustav 74 - Ufinston
Sv. Elena 74 - Bree
Jaroslav 74 - Sievers
Pobjedoslav 74 - Senävin
Svjatoslav 66 - Batjamanov
Rodislav 66 - Travenin
Izjaslav 66 - Kartzov
Viktor 66 - Obolianinov
Vysjeslav 66 - Tisiger
Deris 66 - Preston
Pamjat Evstafia 66 - Chumutov
Boleslav 66 - Sjeckoisjov
Europa 66 - Sukin
Januarius 66 - Glebov

Pretsjislav 44 - Loman
Mstislavietj 44 - Bakien
Podrasjislav 32 - Gravens
Premislav 32 - Sievers
Slava 32 - Billov
Nad. Blagopoludtjia 32 - Bodike
Simeon 32 - Green
Patrick 32 - Nefediev
St. Marcus 32 - von Dessen

Samt 2 Bombgallioter, 5 kuttrar, 11 transportskepp, 2 lasarettfartyg, och 1 Avisojakt.

Tryckta källor

[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]