Hoppa till innehållet

Slaget om Vukovar

Från Wikipedia
Slaget vid Vukovar
Del av Kroatiska självständighetskriget

Vukovars vattentorn år 2010. Tornet skadades kraftigt i striden och har bevarats som en symbol för den väpnade konflikten.
Ägde rum 25 augusti–18 november 1991
Plats Vukovar, Kroatien
Resultat Serbisk pyrrhusseger[1][2]
Stridande
Jugoslaviska folkets armé
Östra Slavonien, Baranja och västra Srem
(Serbiska rebeller)
Republiken Serbiens territoriella försvarsstyrka
Serbiska frivilliga gardet
Vita örnarna 		Kroatien Republiken Kroatien
Kroatien Kroatiska nationalgardet (till november 1991)
Kroatien Kroatiens armé (från november 1991)
HOS
Befälhavare och ledare
Aleksandar Spirkovski (till slutet av september 1991)
Života Panić (från slutet av september 1991)
Mile Mrkšić
Veselin Šljivančanin
Mladen Bratić  †
Goran Hadžić
Andrija Biorčević

Željko Ražnatović
Vojislav Šešelj

Kroatien Blago Zadro  †
Kroatien Mile Dedaković
Kroatien Branko Borković
Kroatien Marko Babić
Kroatien Anton Tus
Robert Šilić  †
Styrka
~ 36 000[3] ~ 1 800[4]
Förluster
3 603 förluster
(1 103 döda, 2 500 skadade)
3 flygplan
110 pansarfordon[5] 		Officiella kroatiska siffror:
1 656 förluster
(879 döda, 777 skadade)[6]
1 131 civila döda[7]
550 civila saknade[8]

Slaget om Vukovar (kroatiska: Bitka za Vukovar, serbiska: Битка за Вуковар/Bitka za Vukovar) var ett 87 dagar långt slag och belägring av staden Vukovar i östra Kroatien. Slaget ägde rum augusti–november 1991 och stod mellan kroatiska styrkor och den jugoslaviska armén (JNA) som i sin tur var allierad med lokala serbiska separatister. I samband med slaget och belägringen av staden begick de serbiska styrkorna krigsförbrytelser. År 2009 dömde en serbisk domstol 13 serber för krigsförbrytelser för Vukovarmassakern.[9] Slaget om Vukovar var det enskilda slag under det kroatiska självständighetskriget (1991–1995) som krävde flest dödsoffer och i Kroatien symboliserar staden kampen för en självständig stat.

Upprinnelse

[redigera | redigera wikitext]

Vukovar ligger vid den kroatisk-serbiska gränsen och hade vid krigsutbrottet en etniskt blandad befolkning. År 1991 utgjorde kroaterna 43,8 % av stadens befolkning. Den största etniska minoriteten i staden var serberna som utgjorde 37,4 % av invånarna. Den 25 juni 1991 förklarade sig Kroatien självständigt från den sydslaviska federationen Jugoslavien. Den dåvarande jugoslaviska (de facto serbiska) regimen motsatte sig självständighetsförklaringen och svarade med en militär attack.

Slaget

[redigera | redigera wikitext]

Under augusti 1991 hade fullskaligt krig utbrutit i Kroatien mellan kroatiska styrkor och serbiska separatister trogna utbrytarstaten Serbiska republiken Krajina (RSK) som motsatte sig kroatisk självständighet. Den serbiska ledningen i Belgrad valde att stödja RSK varpå JNA anföll Kroatien för att förhindra landets självständighetsivrande och förmå det att förbli en del Jugoslavien.[10]

Den 25 augusti inledde JNA belägringen av Vukovar med kraftig artilleribeskjutning. Omkring 1 800–2 200 kroatiska soldater var stationerade i Vukovar och dess omgivningar.[11] De första veckorna av belägringen karaktäriserades av intensiva attacker av staden med artilleri och flyg för att slå ut dess försvar. Den 14 september inleddes de första markanfallen av JNA:s infanteri. Den 18 september inleddes en av de större stridsvagnsangreppen mot staden. Stridsvagnarna visade sig vara ineffektiva i de trånga stadsmiljöerna då de serbiska stridsvagnarna inte kunde sänka sina kanontorn tillräckligt lågt för att kunna beskjuta källarna där antistridsvagnsstyrkorna oftast befann sig. Som ett resultat av detta blev utkanterna av Vukovar kända som "stridsvagnskyrkogården".[12]

Den 1 oktober inringades Vukovar fullständigt i samband med att byn Marinci intogs av JNA. Från mitten av oktober till stadens fall i mitten av november utkämpades bittra strider i gatumiljö. Situationen för de tusentals civila i staden var ansträngd. De flesta hade tagit skydd i skyddsrum byggda under kalla krigets dagar. Sjukhuset i Vukovar som hushöll hundratals sårade civila bombades regelbundet av serbiskt flyg och artilleri.[13]

Den 16 oktober dödades den lokala kroatiska befälhavaren Blago Zadro av en artillerigranat. Den serbiska ledningen i Belgrad var besvikna över den dåliga insatsen av JNA och pressade JNA:s befälhavare i Vukovar, Života Panić, att frambringa ett bättre resultat. Panić förändrade snabbt strategin inkluderade serbiska paramilitära styrkor kända för sin brutalitet i krigföringen.[13] Bland dessa paramilitärer deltog bland annat grupperingen "Tigrarna" som leddes av "Arkan".[13]

Avskurna och omringade började de kroatiska styrkorna i november att få ont om både mat och ammunition. Den 3 november 1991 inledde JNA nya anfall med ett mer vältränat infanteri och ingenjörsstyrkor. Samma dag dödades JNA:s general och tillika Panićs ställföreträdare Mladen Bratić av en granat. Vid mitten av november återstod endast sporadiskt motstånd i Vukovar. De sista motståndsfickorna gav upp den 18 november. Som en följd av den omfattande bombningen av staden, följt av gatustrider, hade stora delar av staden totalförstörts.[13] Slaget följdes av Vukovarmassakern där omkring 264 skadade kroatiska soldater och civila torterades och mördades av serbiska paramilitärer.[14]

Slagets följder

[redigera | redigera wikitext]

Internationella reaktioner

[redigera | redigera wikitext]

Staden belägrades av JNA och utsattes för intensiva attacker. De ungefär 2 000 kroatiska försvararna höll emot över 36 000 serbiska angripare i drygt tre månader innan de drog sig tillbaka från en nästan totalt ödelagd stad.

Även om Vukovars fall var en betydande och symbolisk förlust för kroaterna hade den jugoslaviska armén lidit sådana stora förluster att det internationella stödet för Kroatiens självständighetsivrande hade fått gehör. Slaget kom därmed att betraktas som en vändpunkt i kriget.[15]Den inhumana krigföringen och övervåldet som användes av serberna då staden Vukovar skulle intas gjorde att internationell media ofta sympatiserade med de dåligt utrustade kroatiska försvararna. Sympatin och medkänslan för kroaterna som uttrycktes i många länder ökade pressen mot serberna att avbryta attackerna. Den massiva förstörelsen som förorsakats i städer som Vukovar påverkade Europeiska unionen att införa sanktioner mot Serbien i oktober 1991.[16]

Kroatien

[redigera | redigera wikitext]

Även om Vukovars fall var en betydande och symbolisk förlust för Kroatien hade den jugoslaviska armén fått sådana stora förluster att slaget kom att betraktas som en vändpunkt i det kroatiska självständighetskriget av kroaterna och omvärlden. Slaget hade tagit vinden ur den jugoslaviska offensiven mot Kroatien. Medan striderna i Vukovar rasade kunde kroaterna förstärka sitt försvar av staden Osijek som efter Vukovars fall angreps under slaget om Osijek.

De kroatiska förlusterna under slaget uppgick till 879 döda och 777 sårade.[11]

Serbien

[redigera | redigera wikitext]

De bittra gatustriderna orsakade kraftiga förluster för JNA. En general[vem?] som arbetade på serbiska försvarsdepartementet kallade de serbiska förlusterna i Vukovar "sanslösa".[17] Uppskattningar av det exakta antalet döda försvårades av bristen på officiella siffror. De som anges är ofta motsägelsefulla. De enda siffrorna av förluster från Serbien kom från den serbiska krigskorrespondenten Miroslav Lazanski som påstod att 1 103 dog, 2 500 sårades och att 110 stridsvagnar och två stridsflyg slogs ut under slaget.[5]

I Serbien blev det stora kontroverser på grund av de stora förlusterna som den jugoslaviska armén och de serbiska styrkorna lidit i som en följd av slaget i Vukovar. Flera fredsdemonstrationer hölls i Belgrad. Bara 13 % av de som skulle rapportera till militärtjänstgöring gjorde det och många serber kunde inte förstå varför de skulle offra sina liv för att förhindra Kroatien från att bryta sig ur Jugoslavien vilket ledde till problem för serberna när de skulle ersätta det som styrkorna förlorade i offensiven mot Kroatien, vilket visade sig vara betydligt mer kostsamt än vad JNA:s generaler hade förväntat sig.[18]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Central Intelligence Agency Office of Russian and European Analysis (2000) (på engelska). Balkan Battlegrounds: A Military History of the Yugoslav Conflict, 1990–1995: Volume 1. Washington, D.C.: Central Intelligence Agency. sid. 99. ISBN 978-0-16-066472-4 
  2. ^ Woodward, Susan L. (1995) (på engelska). Balkan Tragedy: Chaos and Dissolution after the Cold War. Washington, D.C.: Brookings Institution Press. sid. 258. ISBN 978-0-8157-9513-1 
  3. ^ Central Intelligence Agency Office of Russian and European Analysis (2000) (på engelska). Balkan Battlegrounds: A Military History of the Yugoslav Conflict, 1990–1995: Volume 1. Washington, D.C.: Central Intelligence Agency. sid. 100. ISBN 978-0-16-066472-4 
  4. ^ Šebetovsky, Mario (juli 2002). ”The Battle of Vukovar: The Battle That Saved Croatia” (på engelska) (PDF). Quantico, VA: United States Marine Corps Command and Staff College, Marine Corps University. sid. 11. Arkiverad från originalet den 16 april 2019. https://web.archive.org/web/20190416115228/https://www.hsdl.org/?abstract&did=451027. Läst 9 oktober 2011. 
  5. ^ [a b] Sikavica, Stipe (28 november 1997). ”Dead Warriors Mislaid in Political Haze” (på engelska). AIM Belgrade. Arkiverad från originalet den 16 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110716074438/http://www.aimpress.ch/dyn/trae/archive/data/199711/71128-026-trae-beo.htm. Läst 5 september 2011. 
  6. ^ ”Vukovar 1991. i sedamnaest godina poslije” (på kroatiska). Virski list (Vir, Kroatien: Vir turizam d.o.o.): s. 19. 1 november 2008. 
  7. ^ Central Intelligence Agency Office of Russian and European Analysis (2000) (på engelska). Balkan Battlegrounds: A Military History of the Yugoslav Conflict, 1990–1995: Volume 1. Washington, D.C.: Central Intelligence Agency. sid. 205. ISBN 978-0-16-066472-4 
  8. ^ Kardov, Kruno (2007). ”Remember Vukovar”. i Ramet, Sabrina P; Matić, Davorka (på engelska). Democratic Transition in Croatia: Value Transformation, Education, and Media. College Station, Texas: Texas A&M University Press. sid. 64. ISBN 978-1-58544-587-5 
  9. ^ 193 Years In Prison For Ovcara Massacre[död länk] dalje.com
  10. ^ UN.org
  11. ^ [a b] Galić, Dominik (9 december 2008). ”Croatian Heroes: Heroes of Vukovar TV serial by Eduard & Dominik Galic, part 2” (på engelska). Croatia.org. http://www.croatia.org/crown/articles/9616/1/Croatian-Heroes-Heroes-of-Vukovar-TV-serial-by-Eduard--Dominik-Galic-part-2.html. Läst 24 juni 2012. 
  12. ^ Herojivukovara.hr Arkiverad 27 februari 2010 hämtat från the Wayback Machine.
  13. ^ [a b c d] Little, A (1996), The Death of Yugoslavia. Penguin Books
  14. ^ BBC
  15. ^ Ceeol.com
  16. ^ Glenny, M. (1994) The Fall of Yugoslavia. Penguin Books.
  17. ^ Meštrović.S (1996), Genocide After Emotion: The Postemotional Balkan War, Taylor & Francis Ltd, p.77
  18. ^ Stevanović, V. (på engelska). Milošević: The People's Tyrant. sid. 70 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Slaget_om_Vukovar&oldid=55922188”