Hoppa till innehållet

Självbyggeri

Från Wikipedia
Väggresning i Svedmyra i södra Stockholm 1932.
Skorsten muras i Svedmyra 1932.

Självbyggeri eller självbygge är det att uppföra hela, eller tillbygga delar av, den egna bostaden.[1]

Självbyggen har alltid förekommit på landsbygden. De har även uppförts i städerna, till exempel under 1800-talet, då industriarbetare byggde sina bostäder i arbetslag. Detta skedde bland annat vid Lindholmens varv i Göteborg på 1850-talet.[1]

I Stockholm uppstod under 1900-talet en typ av självbyggeri som utgick från förtillverkade element, en metod som blev populär även i Göteborg.[1] Denna typ av självbyggeri innebär att en privatperson köper ett småhus från en byggherre och sedan själv färdigställer sitt hus invändigt. Köparen minskar därmed kontantinsatsen till sitt hus. Husköparen ägnar sin lediga tid åt att inreda huset, såsom att snickra, kakla och sätta lister. Detta sker under ledning och överinseende av instruktör. Allt byggmaterial ingår och materialet levereras allt som oftast till huset.

Denna typ av självbyggeri har en viktig betydelse i Stockholms bebyggelsehistoria. 1927 var det år självbyggerikonceptet infördes av Småstugebyrån vid Stockholms fastighetskontor. Småstugebyrån ombildades 1994 till det självständiga bolaget Småa AB.

I början av 1900-talet var bostadsstandarden i Sverige miserabel. Industrialiseringen förde med sig att många människor flyttade till städerna där arbeten fanns. Trångboddhet, ohälsa och förslumning tilltog i städerna. Behovet av bostäder var skriande. Stockholms stad reagerade inledningsvis med fattigvård och nödhjälpsåtgärder. Så småningom började bostadsfrågan för de lägre inkomsttagarna att upptas som ett ansvar för staden. Stockholms stad etablerade därför Småstugebyrån och införde konceptet organiserat självbyggeri. För låginkomsttagarna möjliggjorde det ett eget småhus. Stora markområden i Bromma och godset Enskede gård köptes av Stockholms stad för att låta uppföra bostadsområden, bland annat Norra Ängby och Tallkrogen. Invånarna lät sig bygga sina egna småhus och utbyggnaden av spårvagnslinjer möjliggjorde ett boende utanför stadens gränser.

Under 1900-talets första hälft kunde självbyggeriet betraktas som en folkrörelse.

  1. ^ [a b c] Einar Hansson (2009). ”Självbyggeri – tradition med morgonluft”. Byggnadskultur (Svenska byggnadsvårdsföreningen) (3/2009). https://byggnadsvard.se/sjalvbyggeri-tradition-med-morgonluft/.