Simoselaps littoralis
Utseende
Simoselaps littoralis Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
Systematik | |
---|---|
Domän | Eukaryoter Eukaryota |
Rike | Djur Animalia |
Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
Klass | Kräldjur Reptilia |
Ordning | Fjällbärande kräldjur Squamata |
Familj | Giftsnokar Elapidae |
Underfamilj | Havsormar Hydrophiinae |
Släkte | Simoselaps |
Art | Simoselaps littoralis |
Vetenskapligt namn | |
§ Simoselaps littoralis | |
Auktor | (Storr, 1968) |
Synonymer | |
Vermicella bertholdi STORR 1968[2] | |
Hitta fler artiklar om djur med |
Simoselaps littoralis[2] är en ormart som beskrevs av Storr 1968. Simoselaps littoralis ingår i släktet Simoselaps och familjen giftsnokar och underfamiljen havsormar.[3][4] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[3]
Denna orm förekommer i Australien i Western Australia vid kusten. Den hittas även på flera små öar i närheten. Habitatet varierar mellan buskskogar, sanddyner och hed. Ibland besöker arten samhällens kanter. Individerna har främst ödlor som föda.[1] Ormens bett är giftigt. Honor lägger ägg.[4]
Landskapets omvandling till turismens behov påverkar beståndet negativ. Hela populationen anses vara stabil. IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.[1]
Källor
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c] 2010 Simoselaps littoralis . Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 24 oktober 2012.
- ^ [a b] Storr, G. M. (1968) The genus Vermicella (Serpentes : Elapidae) in Western Australia and the Northern Territory., J. R. Soc. West. Aust. 50: 80-92
- ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (22 november 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/simoselaps+littoralis/match/1. Läst 24 september 2012.
- ^ [a b] Simoselaps littoralis i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 5 mars 2018.
|