San Benedetto de Thermis
| San Benedetto de Thermis | |
| Kyrka | |
 San Benedetto de Thermis (vid den röda pilen) på Giovanni Maggis vy över Rom från år 1625.
| |
| Land |  Italien
|
|---|---|
| Ort | Rom |
| Trossamfund | Romersk-katolska kyrkan |
| Stift | Roms stift |
| Plats | dagens Corso del Rinascimento / Piazza Madama |
| Invigd | 900-talet |
| Dekonsekrerad/ Riven |
|
| - Riven | början av 1600-talet |
 San Benedetto de Thermis, här benämnd S. Benedicti de Thermis, på Christian Hülsens karta över det medeltida Rom från år 1927.
| |
San Benedetto de Thermis, även benämnd Sancti Benedicti de Scorticlariis och Sancti Benedicti a Cella Farfae, var en kyrkobyggnad i Rom, helgad åt den helige Benedikt av Nursia. Kyrkan var belägen vid dagens Corso del Rinascimento i Rione Sant'Eustachio. Kyrkan var initialt inrymd i ruinerna av Neros termer, därav tillnamnet (cognome) ”de Thermis”. ”Scorticlariis” syftar på distriktet Scorticlari.[1] I detta distrikt hade garvarna, italienska conciatori, sina bodar; Scorticlari och conciatori härleds från latinets scortum, ”skinn”, ”hud”, ”läder”.[2]
Kyrkans historia
[redigera | redigera wikitext]Kyrkan nämns för första gången i ett dokument från år 998, i vilket den benämns ”ecclesia S. B. in loco qui dicitur scorticlaro”.[3] Marken, där en gång Neros termer stod, hade förvärvats av benediktinerklostret i Farfa. Kyrkan omnämns i en bulla, promulgerad av påve Urban III år 1186, vilken räknar upp den bland filialerna till församlingskyrkan San Lorenzo in Damaso; i bullan används benämningen ”S. Benedicti de Termis”.[3]
År 1478 avyttrade klostret Farfa San Benedetto de Thermis samt tre andra kyrkor – San Salvatore in Thermis, Santa Maria de Thermis och San Biagio a Piazza Lombarda[4] – åt den franska nationen. Försäljningen godkändes av påve Sixtus IV (1471–1484) i en bulla, promulgerad den 2 april 1478.[2]
Michele Lonigo (1572–1638), präst och prefekt vid Vatikanens arkiv, publicerade år 1621 en förteckning över Roms kyrkor; i denna anger han att San Benedetto-kyrkan fortfarande existerar, dock förfallen. Ferruccio Lombardi drar slutsatsen, att kyrkan nedrevs kort därefter, alltså under 1600-talets första hälft.[2]
Omnämningar i kyrkoförteckningar
[redigera | redigera wikitext]| Katalog | År | Benämning |
|---|---|---|
| Catalogo di Cencio Camerario | 1192 | Celle de Frassa[5] |
| Il Catalogo Parigino | cirka 1230 | s. Benedictus a cella Farfe[6] |
| Il Catalogo di Torino | cirka 1320 | Ecclesia s. Benedicti de Termis[7] |
| Il Catalogo del Signorili | cirka 1425 | sci. Benedicti in Thermis[8] |
| I Libri Anniversariorum della Compagnia del Gonfalone | 1470 | sco. Benedicto de piaça Lumbarda[9] |
| Tassa di Pio IV | 1559 | S. Benedetto in Piazza Lombarda[10] |
Referenser
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ Hülsen 1927, s. 327.
- ^ [a b c] Lombardi 1998, s. 221.
- ^ [a b] Hülsen 1927, s. 212.
- ^ Carpaneto et al. 2001, s. 501.
- ^ ”Il Catalogo di Cencio Camerario (1192)”. Christian Hülsen – Le chiese di Roma nel medio evo. http://penelope.uchicago.edu/Thayer/I/Gazetteer/Places/Europe/Italy/Lazio/Roma/Rome/churches/_Texts/Huelsen/HUECHI*/1/4.html#230. Läst 18 februari 2019.
- ^ ”Il catalogo Parigino (circa il 1230)”. Christian Hülsen – Le chiese di Roma nel medio evo. http://penelope.uchicago.edu/Thayer/I/Gazetteer/Places/Europe/Italy/Lazio/Roma/Rome/churches/_Texts/Huelsen/HUECHI*/1/5.html#259. Läst 18 februari 2019.
- ^ ”Il catalogo di Torino (circa il 1320)”. Christian Hülsen – Le chiese di Roma nel medio evo. http://penelope.uchicago.edu/Thayer/I/Gazetteer/Places/Europe/Italy/Lazio/Roma/Rome/churches/_Texts/Huelsen/HUECHI*/1/6.html#80. Läst 18 februari 2019.
- ^ ”Il catalogo del Signorili (cr. 1425)”. Christian Hülsen – Le chiese di Roma nel medio evo. http://penelope.uchicago.edu/Thayer/I/Gazetteer/Places/Europe/Italy/Lazio/Roma/Rome/churches/_Texts/Huelsen/HUECHI*/1/7.html#101. Läst 18 februari 2019.
- ^ ”Il catalogo del Signorili (cr. 1425)”. Christian Hülsen – Le chiese di Roma nel medio evo. http://penelope.uchicago.edu/Thayer/I/Gazetteer/Places/Europe/Italy/Lazio/Roma/Rome/churches/_Texts/Huelsen/HUECHI*/1/8.html. Läst 18 februari 2019.
- ^ Hülsen 1927, s. 213.
Tryckta källor
[redigera | redigera wikitext]- Armellini, Mariano (1891) (på italienska). Le chiese di Roma dal secolo IV al XIX. Roma: Tipografia Vaticana. sid. 439–440. OCLC 9269651
- Armellini, Mariano; Cecchelli, Carlo; Tacchi Venturi, Pietro (1942) (på italienska). Le chiese di Roma dal secolo IV al XIX. Roma: Edizioni R.O.R.E. di N. Ruffolo. sid. 1264. OCLC 2997278
- Carpaneto, Giorgio et al. (2001) (på italienska). La grande guida dei rioni di Roma (2). Roma: Newton & Compton Editori. ISBN 88-8289-388-X
- Hülsen, Christian (1927) (på italienska). Le chiese di Roma nel medio evo. Firenze: Leo S. Olschki. sid. 212–213. OCLC 3696954
- Lombardi, Ferruccio (1998) (på italienska). Roma: le chiese scomparse: la memoria storica della città (2). Roma: Fratelli Palombi Editori. sid. 221. ISBN 88-7621-069-5. OCLC 41949329
- Pericoli Ridolfini, Cecilia (1984) (på italienska). Rione VIII S. Eustachio. Guide rionali di Roma. "3". Roma: Fratelli Palombi Editori. OCLC 312143504