Rikissa Birgersdotter (Bjälboätten)
| Rikissa Birgersdotter | |
| Född | Sverige |
|---|---|
| Död | 1288 |
| Make | Håkon den unge (g. 1251–)[1] Henrik I av Werle (g. 1262–)[1] |
| Barn | Henry II of Werle Sverre Magnus Haakonsson (f. 1252)[2] Rikissa av Werle (f. 1270) |
| Föräldrar | Birger jarl[2] Ingeborg Eriksdotter[2] |
| Släktingar | Gregers Birgersson (syskon) Magnus Ladulås (syskon) Valdemar Birgersson (syskon) Katarina Birgersdotter (syskon) Erik Birgersson (syskon) Ingeborg Birgersdotter (Folkungaätten) (syskon) Bengt Birgersson (syskon) |
| Redigera Wikidata | |
Rikissa Birgersdotter, född omkring 1238, död före 13 december 1288, var furstinna av Werle, dotter till svenske riksföreståndaren jarl Birger Magnusson (död 1266) och prinsessan Ingeborg Eriksdotter (död 1254).
Rikissa gifte sig första gången i Oslo 1251 med kung Håkon den unge av Norge (1232-1257). Paret fick sonen Sverre Håkansson (1252-1261), som efter faderns tidiga död 1257 blev norsk tronarvinge men dog som barn redan 1261.
Rikissa gifte sig andra gången 1262 med furst Henrik I av Werle (mördad 1291). Paret fick dottern Rikissa av Werle (levde 1312), gift med hertig Albrekt den fete av Braunschweig-Göttingen (död 1318)
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- Cronica Principum Saxonie, MGH SS XXV, sida 476
- https://nbl.snl.no/Rikitsa_Birgersdatter
- Imsen, Steinar: Våre dronninger. Grøndahl og Dreyer. sid. 29. ISBN 8209106783. http://urn.nb.no/URN:NBN:no-nb_digibok_2014070907034. Läst 6 mars 2021. ”Navnet Rikitsa er slavisk, nærmere bestemt vendisk. Rikitsa Birgersdatter var oppkalt etter danskekongen Valdemar Is datter, som hadde vært gift med Rikitsas morfar, Erik Knutsson av Sverige, forøvrig en brorsønn av Margaret Eriksdatter, kong Sverres dronning. Rikitsa Valdemarsdatter var igjen oppkalt etter sin mormor, Rikitsa av Polen, som hadde vært gift med både Magnus Nielsen av Danmark (sønn av Margaret Fredkolla) og med kong Sverker av Sverige, samt med en russisk fyrste. Slik åpner ekteskapet mellom Rikitsa og Håkon Unge for de store perspektivene i norsk og nordisk historie.”