Hoppa till innehållet

René av Bourbon-Parma

Från Wikipedia
René av Bourbon-Parma
Född17 oktober 1894[1]
Schwarzau am Steinfeld, Österrike
Död30 juli 1962[1] (67 år)
Köpenhamn
Medborgare iKonungariket Nederländerna
SysselsättningMilitär
MakaMargrethe av Danmark
(g. 1921–)[2]
BarnPrins Jacques af Bourbon-Parma (f. 1922)
Anne av Bourbon-Parma (f. 1923)
Prins Michel av Bourbon-Parma (f. 1926)
André Bourbon-Parma (f. 1928)
FöräldrarRobert I av Parma
Maria Antonia av Portugal
SläktingarMarie Louise av Bourbon-Parma (syskon)
Elias av Bourbon-Parma (syskon)
Xavier av Bourbon-Parma (syskon)
Zita av Bourbon-Parma (syskon)
Felix av Bourbon-Parma (syskon)
Utmärkelser
Elefantorden (1921)
Storkorset av Finlands Vita Ros’ orden (1940)[3]
Heraldiskt vapen
Redigera Wikidata

René av Bourbon-Parma, René Charles Maria Joseph, född 17 oktober 1894 i Schwarzau, död 30 juli 1962 i Hellerup. Son till Robert I av Parma.

Han gifte sig 1921 i Köpenhamn med Margrethe av Danmark (1895-1992), dotter till Waldemar av Danmark och Marie av Orléans. Familjen bosatte sig i Frankrike. De flydde undan nazisterna 1939 och tillbringade 2:a världskriget i New York i USA. I USA arbetade René på ett gasföretag, Margrethe tillverkade hattar och deras dotter var butiksbiträde. Efter krigets slut bosatte de sig på nytt i Frankrike, och slutligen i Danmark.

  • Jacques Maria Antoine Robert Waldemar Charles Felix Sixte Ansgar (1922-1964); gift 1947 med grevinnan Birgitte af Holstein-Ledreborg (1922-)
  • Anne av Bourbon-Parma Marie Antonie Françoise Zita Marguerite (1923-2016); gift 1948 med Mikael I av Rumänien (1921-2017)
  • Michel Marie Xavier Waldemar Georg Robert Karl Eymar (1926-); gift 1:o 1951 med (sep. 1966, skilda 1999) Yolande de Broglie-Revel (1928-); gift 2:o 2003 med Maria Pia av Savojen (1934-)
  • André Marie (1928-); gift 1960 med Marina Gacry (1935-)
  1. ^ [a b] Darryl Roger Lundy, The Peerage, The Peerage person-ID: p11213.htm#i112127, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  2. ^ The Peerage person-ID: p11213.htm#i112127, läst: 7 augusti 2020.[källa från Wikidata]
  3. ^ Antti Matikkala, Suomen Valkoisen Ruusun ja Suomen Leijonan ritarikunnat, Edita, 2017, s. 139, ISBN 978-951-37-7005-1.[källa från Wikidata]