Psammophis tanganicus
Utseende
Psammophis tanganicus Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
Systematik | |
---|---|
Domän | Eukaryoter Eukaryota |
Rike | Djur Animalia |
Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
Klass | Kräldjur Reptilia |
Ordning | Fjällbärande kräldjur Squamata |
Familj | Snokar Colubridae |
Släkte | Psammophis |
Art | Psammophis tanganicus |
Vetenskapligt namn | |
§ Psammophis tanganicus | |
Auktor | Loveridge, 1940 |
Synonymer | |
Psammophis biseriatus LOVERIDGE 1940[2] Psammophis biseriatus PETERS 1881 | |
Hitta fler artiklar om djur med |
Psammophis tanganicus[2] är en ormart som beskrevs av Loveridge 1940. Psammophis tanganicus ingår i släktet Psammophis och familjen snokar.[3][4] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[3]
Denna orm förekommer i Afrika i Etiopien, Somalia, Sudan, Kenya och till centrala Tanzania. Arten lever i låglandet och i bergstrakter upp till 1700 meter över havet. För fynd från Eritrea och Libyen är inte klart om de tillhör arten. Individerna vistas i torra savanner, halvöknar och i buskskogar.[1] Honor lägger ägg.[4]
För beståndet är inga hot kända. Hela populationen anses vara stor. IUCN listar arten som livskraftig (LC).[1]
Källor
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c] Beraduccii, J., Howell, K., Msuya, C.A., Ngalason, W. & Spawls, S. 2014 Psammophis tanganicus . Från: IUCN 2014. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 16 december 2021.
- ^ [a b] Loveridge (1940) Revision of the African snakes of the genera Dromophis and Psammophis., Bull. Mus. comp. Zool. Harvard 87: 1-70
- ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (3 december 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/psammophis+tanganicus/match/1. Läst 24 september 2012.
- ^ [a b] Psammophis tanganicus i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 5 mars 2018.
|