Pierre Vial
| Pierre Vial | |
.png) | |
| Född | 25 december 1942[1] (81 år) |
|---|---|
| Medborgare i | Frankrike |
| Utbildad vid | Université Jean-Moulin-Lyon-III, licentiatexamen Universitetet i Lyon  |
| Sysselsättning | Politiker, historiker |
| Befattning | |
| Generalsekreterare, GRECE (1978–1984) Ledamot av Rhône-Alpes regionstyrelse (1992–2004) Ordförande, Terre et Peuple (1994–) | |
| Arbetsgivare | Université Jean-Moulin-Lyon-III Universitetet i Lyon |
| Politiskt parti | |
| Mouvement nationaliste du progrès Nationell samling (–) Mouvement National Républicain (–) Nouvelle droite populaire (–) | |
| Redigera Wikidata | |
Pierre Vial, född 25 december 1942, är en fransk historiker och högerextrem politisk aktivist
1994 grundade han den identitära organisationen Terre et Peuple.
Biografi
[redigera | redigera wikitext]Politisk karriär
[redigera | redigera wikitext]På 1960-talet var han medlem i Dominique Venners Mouvement nationaliste du progrès. 1969 var han med och grundade GRECE. Han var ordförande för dess första historiska kommission, som arbetade under temat "Ett exempel på överföring av ett visst samhälle: Den katolska kyrkan".
1975 var han medgrundare av Europe-Jeunesse, och året efter förlaget éditions Copernic, som han blev chef för.
1978 skrev han, Alain de Benoist och Bruno Tellenne utkastet till Michel Poniatowskis bok L'avenir n'est écrit nulle part.
Sommaren 1979 organiserade han serment de Delphes, Delfi-eden, som del i en "pilgrimsfärd till källorna" för den "eurpeiska civilisationen" i Grekland, som samlade ett 30-tal nya högern-sympatisörer.
Han var generalsekreterare för GRECE från 1978 till 1984 (han ersattes det året av Jean-Claude Cariou), men är inte längre medlem, eftersom hans ståndpunkter om människoraser är i konflikt med Alain de Benoists idéer.
Han gick med i Front National 1988, blev medlem i dess vetenskapsråd 1989 och valdes in i kommunfullmäktige i Villeurbanne och regionalfullmäktige i Rhône-Alpes för partiet. Han var under en tid vice ordförande i kulturkommissionen i Rhône-Alpes regionalfullmäktige. Han tillhörde stödkommittén för tidskriften Identité.
Han är medlem i Association des amis de Saint-Loup och medverkade i antologin Rencontres avec Saint-Loup (1991). Han räknas som den främsta företrädaren för den "nyhedniska trend" som Saint-Loup (Marc Augier) representerade. Han har varit redaktör för publikationen La Grande Bourgogne.
1998 tog Pierre Vial ställning för Bruno Mégret i splittringen från Front National. Han gick med i MNR och kandiderade i Europaparlamentsvalet 1999 men lämnade partiet 2001. 2003 ställde han upp i lokalvalet i Villeurbanne med stöd från Front National, och bidrog till att skapa, på nationell och internationell nivå, ett antal organisationer med mål att "försvara den vita rasen", i Frankrike exempelvis organisationen Conseil représentatif des associations blanches.
Han är ordförande för föreningen Terre et Peuple som han grundade 1994 och är aktiv i Frankrike och Europe med att sammanföra hedendom och vit makt-identitetspolitik.
I juni 2006 deltog han vid en "internationell konferens för de vita folkens framtid" i Moskva, som samlade organisationer som står nära Terre et Peuple och gav upphov till undertecknandet av en "Moskvadeklaration".
Sedan 2009 har Vial ingått i ledningen för Nouvelle droite populaire, en nationalistisk och identitär rörelse bildad kring Robert Spieler, ledamot av Frankrikes nationalförsamling 1986-1988. Vial är en av ledarna för Union de la droite nationale. Han medverkar regelbundet vid nationalistiska och identitära evenemang som arrangeras av tidskriften Synthèse nationale.
Pierre Vial skriver också regelbundet krönikor i veckotidningen Rivarol under titeln Le Devoir d'Histoire de Pierre Vial, där han gör betraktelser över historiska händelser.
Akademisk karriär
[redigera | redigera wikitext]Han är doktor i historia och disputerade på avhandlingen Les Survivances du paganisme dans le christianisme médiéval en Occident de 655 à la fin du IXe siècle.
Från 1970 till 2004 var han maître de conférences (motsvarande docent) i medeltidshistoria vid Université Jean-Moulin-Lyon-III, där han var knuten till institutionen för indoeuropéiska studier.
Bibliografi
[redigera | redigera wikitext]- Med Jean Mabire, Les Solstices : histoire et actualité, Paris, GRECE, 1975.
- Les Vikings, rois des tempêtes, Paris, Versoix, 1976.
- Red., Pour une renaissance culturelle : le GRECE prend la parole, éditions Copernic, Paris, 1979, 287 p.-[12] p., ISBN 2-85984-049-4. – samling med artiklar skrivna för tidskriften Éléments mellan 1975 och 1979.
- Med Alain de Benoist, La Mort : traditions populaires, histoire et actualité, Le Labyrinthe, saml. « Communautés et traditions » nr. 1, Paris, 1983, 142 p.
- La Bataille du Vercors, 1943-1944, Presses de la Cité, saml. « Troupes de choc : document », Paris, 1991, 303 p.-[16] p., ISBN 2-258-02945-7.
- Med Jean Mabire, Les Vikings à travers le monde :
- Första upplagan : L'Ancre de marine, Saint-Malo, 1992, 240 p.-[24] p., ISBN 2-905970-49-9.
- Ny upplaga, reviderad, korrigerad och uppdaterad, med förord av Pierre Vial : Éditions du Lore, Chevaigné, 2007, 220 p., ISBN 978-2-35352-012-1.
- Le Sang des Glières, Presses de la Cité, saml. « Document », Paris, 1993, 247 p.-[16] p., ISBN 2-258-03550-3.
- La Chevalerie européenne, DÉFI, saml. « Prolégomènes », Boulogne-Billancourt, 1998, 139 p., ISBN 2-912385-07-5.
- Med Olivier Chalmel, Une terre, un peuple (förord Guillaume Faye), Paris, Éditions Terre et Peuple, 2000.
- Red., Balades au cœur de l'Europe païenne, La Forêt, 2002.
- Red., Anthologie païenne, La Forêt, 2004 ISBN 978-2-9516-8123-1.
- Red., Fêtes païennes des quatre saisons, La Forêt, 2008 ISBN 978-2-9516812-8-6.
- Vincenot, Pardès, saml. «Qui suis-je?», Grez-sur-Loing, 2009.
- Rites païens du berceau à la tombe, La Forêt, 2014.
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från franskspråkiga Wikipedia, Pierre Vial.
- Pierre Vial, le gourou de Terre et Peuple (article critique)
- ”De fachos précédents”. Mégret, facho devant : la montée du petit brun qui veut la peau du gros blond. Paris: Le Canard enchaîné. 1998. sid. 73.
- Erwan Lecœur (red.) (2007). ”Pierre Vial”. Dictionnaire de l'extrême droite. Paris: Larousse. ISBN 978-2-03-582622-0.
- ^ Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, id-nummer i Frankrikes nationalbiblioteks katalog: 11928131r, läst: 30 december 2019.[källa från Wikidata]
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Pierre Vial.
|