Hoppa till innehållet

Pidgindelaware

Från Wikipedia
Pidgindelaware
RegionDelaware
Statusutdött
SpråkfamiljPidginspråk
  • Pidgindelaware
Språkkoder
ISO 639‐3dep

Pidgindelaware var ett pidginspråk som talades av europeiska nybyggare och den amerikanska ursprungsbefolkningen vid Delawarefloden på 1600-talet[1]. Språket bildades när européerna behövde kommunicera med de lokala indianstammarna för att kunna bedriva pälshandel.[2]

Pidgindelaware var ett typiskt pidginspråk i så måtto att grammatiken var mycket enkel och att ordförrådet var begränsat[3].

I början av 1600-talet anlände holländare till området och grundade kolonin Nya Nederländerna. Här bedrevs bland annat pälshandel mellan holländarna och ursprungsbefolkningen, som främst utgjordes av unami- och munseeindianer.[4] Behovet av kommunikation mellan parterna ledde till skapandet av pidgindelaware.[2]

När kolonin Nya Sverige grundades 1638 spreds språket från holländarna till svenskar och finnar. Många engelsmän lärde sig sedan språket av svenskarna.[5]

Ordens ursprung

[redigera | redigera wikitext]

Orden i pidgindelaware kom från indianspråket unami, fastän Nya Nederländerna främst låg på mark som tillhörde munseeindianerna, där munsee talas.[6][7] Även uttalet var inspirerat av unami.[7] Följande tabell visar räkneorden ett till tio på pidgindelaware, unamispråk samt munseespråk:[8]

Jämförelse av räkneord
Svenska Munsee Unami Pidgindelaware
Ett nkwə́ti kwə́t·i ciútte
Två ní·ša ní·š·a nissa
Tre nxá naxá náha
Fyra né·wa né·wa næwo
Fem ná·lan palé·naxk parenach
Sex nkwə́ta·š kwə́t·a·š ciuttas
Sju ní·ša·š ní·š·a·š nissas
Åtta (n)xá·š xá·š haas
Nio nó·li· pé·škunk paéschun
Tio wí·mpat télən thæræn

Svensken Johannes Campanius skrev ned orden på pidgindelaware och följde svenskans stavningsprinciper från 1600-talet.

Pidgindelaware hade en mycket enkel grammatik.[3] Till skillnad från unami hade pidgindelaware inga grammatiska genus eller numerus. Negation i pidgindelaware visades endast med ett fristående ord (ungefär som svenskans inte), men i unami markerades det även med suffix på verben. Antagligen använde indianerna med vilje denna förenklade grammatik när de pratade med européer för att underlätta kommunikationen.[9]

Källhänvisning

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Goddard, Ives (1997). Contact Languages. John Benjamins Publishing Company. ISBN 978-90-272-5239-5. http://dx.doi.org/10.1075/cll.17.06god 
  2. ^ [a b] Goddard, Ives, 1978a, s. 221
  3. ^ [a b] Goddard, Ives (1997). Contact Languages. John Benjamins Publishing Company. sid. 57. ISBN 978-90-272-5239-5. http://dx.doi.org/10.1075/cll.17.06god 
  4. ^ Goddard, Ives (1997). Contact Languages. John Benjamins Publishing Company. sid. 76. ISBN 978-90-272-5239-5. http://dx.doi.org/10.1075/cll.17.06god 
  5. ^ Goddard, Ives (1997). Contact Languages. John Benjamins Publishing Company. sid. 82. ISBN 978-90-272-5239-5. http://dx.doi.org/10.1075/cll.17.06god 
  6. ^ Goddard, Ives (1997). Contact Languages. John Benjamins Publishing Company. sid. 42. ISBN 978-90-272-5239-5. http://dx.doi.org/10.1075/cll.17.06god 
  7. ^ [a b] Goddard, Ives, 1995, sid. 139
  8. ^ Goddard, Ives, 1995, sid. 139; Goddard, Ives, 1997, sid. 51
  9. ^ Goddard, Ives (1997). Contact Languages. John Benjamins Publishing Company. sid. 57-63. ISBN 978-90-272-5239-5.