Hoppa till innehållet

Petinomys

Från Wikipedia
Petinomys
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningGnagare
Rodentia
UnderordningEkorrartade
Sciuromorpha
FamiljEkorrar
Sciuridae
UnderfamiljSciurinae
TribusFlygekorrar
SläktePetinomys
Vetenskapligt namn
§ Petinomys
AuktorThomas 1908
Hitta fler artiklar om djur med

Petinomys är ett släkte av flygekorrar med sju till nio arter som förekommer i Sydostasien.

Arterna är:[1][2]

Den minsta arten är Petinomys vordermanni som når en kroppslängd omkring 10 centimeter och därtill kommer en ungefär lika lång svans. Petinomys genibarbis som är den största arten blir däremot cirka 40 centimeter lång (utan svans). Vikten är för de minsta arterna 26 till 58 g och stora arter kan väga cirka 110 g. Beroende på art är ovansidans päls brun-, röd- eller svartaktig och på undersidan varierar pälsfärgen mellan vit och mörkgrå. Jämförd med andra flygekorrar avviker släktets arter i detaljer av kraniets konstruktion. På grund av långa hår vid svansens sidor liknar den i viss mån en fjäder men även på svansens ovansida är pälsen tjock.[3]

Habitatet för alla arter är den tropiska regnskogen. Det finns bara ett fåtal undersökningar men det antas att levnadssättet liknar övriga flygekorrar. Boet ligger i ett hål i träd och på natten letas efter födan som utgörs av nötter, frukter, unga växtskott och antagligen några insekter. För Petinomys genibarbis registrerades en dräktighet som varade i 53 dagar och ungen hade redan päls och öppna ögon vid födelsen. Ungar i andra släkten av flygekorrar föds däremot nakna och blinda.[3]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 20 oktober 2007. med följande källa:
  • Ronald M. Nowak: Walker's Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, 1999 ISBN 0801857899
  1. ^ Antal arter enligt: Petinomys, Wilson & Reeder, Mammal Species of the World, 2005
  2. ^ Status enligt: PetinomysIUCN:s rödlista, besökt 24 maj 2010.
  3. ^ [a b] Nowak, R. M. (1999) sid. 1302-1303