Hoppa till innehållet

Parlamentsvalet i Östtyskland 1990

Från Wikipedia
Allmänna valet i Östtyskland 1990
Östtyskland
18 mars 1990
Valdeltagande93,38 %
  Majoritetsparti Minoritetsparti Tredje parti
 
Ledare Lothar de Maizière Ibrahim Böhme Gregor Gysi
Parti CDU SPD PDS
Erhållna mandat 163 88 66
Andel 40,82 % 21,88 % 16,40 %

  Fjärde parti Femte parti Sjätte parti
 
Ledare Hans-Wilhelm Ebeling Rainer Ortleb
Bruno Menzel
Jürgen Schmieder
Jens Reich
Parti DSU BFD B90
Erhållna mandat 25 21 12
Andel 6,31 % 5.28 2.91


Regering före valet

Regeringen Modrow
Samlingsregering

Regering efter valet

Regeringen de Maisière
Allianz für Deutschland–SPD–BFD

Allmänna val hölls i Östtyskland den 18 mars 1990. Det var de första fria valen i den delen av Tyskland sedan 1932, och det var de första och enda fria valen som hölls i Östtyskland före den tyska återföreningen. Allians för Tyskland, ledd av den nya östtyska grenen av Kristdemokratiska unionen (CDU), vann 192 mandat och blev det största blocket i Volkskammer med 400 mandat, efter att ha gått till val på en plattform för en snabb återförening med Västtyskland. Den östtyska grenen av Socialdemokratiska partiet (SPD), som hade tvingats gå samman med Tysklands kommunistiska parti (KPD) 1946 och återbildats bara sex månader före valet, kom på andra plats med 88 mandat trots att många förväntade sig att vinna. Det tidigare Socialistiska enhetspartiet i Tyskland, ombildat till Partiet för demokratisk socialism (PDS), slutade på tredje plats med 66 mandat.

Alliansen saknade nio mandat av de 201 mandat som krävdes för att regera ensamt.[1] Lothar de Maizière från CDU bjöd in SPD att ansluta sig till hans allianspartners – Tyska sociala unionen (DSU) och Demokratiskt uppvaknande (DA) – i en stor koalition. SPD var till en början svala till de Maizières erbjudande, delvis på grund av närvaron av det högerpopulistiska DSU i de Maizières gruppering; SPD hade ursprungligen varit villigt att regera tillsammans med alla partier utom PDS och DSU. [2] Till slut gick de dock med på det och de fyra partierna bildade regering. Regeringen, som kunde ändra konstitutionen tack vare sin supermajoritet på två tredjedelar av platserna i Volkskammer, organiserade och ratificerade därefter Tysklands återförening, vilket ledde till att DDR upplöstes i Förbundsrepubliken Tyskland den 3 oktober 1990.

Fredliga revolutionen 1989 resulterade i att Östtysklands socialistiska enhetsparti gav upp sitt monopol på makten och tillät oppositionspartier att verka för första gången. De började bildas i stort antal under hela november och december 1989. Oppositionsgrupper bildade den östtyska rundabordskonferensen, som fick sällskap av representanter för SED för att förhandla om reformer; vid sitt första möte den 7 december 1989 enades de om att val till Volkskammer skulle hållas den 6 maj 1990.[1]

Den 20 februari 1990 antog Volkskammer en ny vallag, som minskade parlamentet i storlek till 400 ledamöter valda via proportionell representation på partilistan, utan någon spärr. Gemensamma listor mellan partier tilläts och ett antal partier bildade allianser inför valet, däribland Förbundet Fria Demokrater, Allians 90 och en allians mellan Miljöpartiet och Fristående kvinnoförbund. Mandaten beräknades nationellt med den största resterande metoden och fördelades i flermedlemsvalkretsar motsvarande de femton Bezirke.[2]

Parti Röster Mandatfördelning
Antal Antal +−
Kristdemokratiska unionen 4 710 598 40,82 163 +111
Tyska sociala unionen 727 730 6,31 25 Ny
Demokratiskt uppbrott 106 146 0,92 4 Ny
  Socialdemokratiska partiet 2 525 534 21,88 88 +7
Demokratiska socialistiska partiet 1 892 381 16,40 66 –61
Bund Freier Demokraten 608 935 5,28 21 –31
Allians 90 336 074 2,91 12 Ny
Demokratiska bondepartiet 251 226 2,18 9 –43
Gröna partiet–Oberoende kvinnoförbundet 226 932 1,97 8 Ny
Nationaldemokratiska partiet 44 292 0,38 2 –43
Demokratiska kvinnoförbundet 38 192 0,33 1 –31
Förenade vänstern 20 342 0,18 1 Ny
Allians för Tyskland (CDU, DSU, DA) 5 544 474 48,04 192 +140 Övriga partier 5 996 681 51,96
Totalt 11 541 155 100,00 400
Giltiga röster 11 541 155 99,45
Blanka ogiltiga röster 63 263 0,55
Totala röster 11 604 418 84,21
Antal röstberättigade/valdeltagande 12 426 443 94,38
Källa: Nohlen & Stöver,[3] IPU, Wahlen in Deutschland
Kartor som visar fördelningen av partiröster per procent.Kartan längst ner till höger visar det största partiet i varje distrikt.
Största partierna per bezirk.


Röster per Bezirk

[redigera | redigera wikitext]
Bezirk CDU SPD PDS DSU BFD B90 DBD GUFV DA NDPD DFD VL Övriga
Rostock 211,774 34.3 153,137 24.8 142,929 23.2 17,238 2.8 20,843 3.4 16,478 2.7 27,288 4.4 11,769 1.9 4,049 0.7 2,443 0.4 3,159 0.5 1,079 0.2 4,845 0.8
Schwerin 161,712 39.8 103,103 25.4 72,464 17.8 7,979 2.0 18,489 4.5 10,337 2.5 16,408 4.0 9,605 2.4 2,354 0.6 2,176 0.5 627 0.2 1,252 0.4
Neubrandenburg 151,562 36.0 89,146 21.2 108,589 25.8 8,618 2.0 12,757 3.0 6,700 1.6 26,304 6.3 7,587 1.8 2,172 0.5 2,759 0.7 2,404 0.6 693 0.2 1,378 0.3
Potsdam 244,569 31.2 269,041 34.4 129,627 16.6 23,022 2.9 38,508 4.9 29,919 3.8 17,530 2.2 16,822 2.1 5,903 0.8 2,759 0.4 1,657 0.2 3,665 0.4
Frankfurt (Oder) 134,222 27.8 153,904 31.9 106,412 22.1 16,920 3.5 20,413 4.2 15,200 3.2 13,954 2.9 10,761 2.2 3,476 0.7 2,060 0.4 2,393 0.5 937 0.2 1,871 0.4
Magdeburg 386,694 44.2 240,205 27.5 124,391 14.2 17,058 2.0 38,578 4.4 17,011 1.9 15,616 1.8 17,427 2.0 5,926 0.7 3,382 0.4 4,246 0.5 1,168 0.1 2,854 0.3
Cottbus 255,435 42.8 115,001 19.3 106,733 17.9 28,476 4.8 31,258 5.2 15,976 2.7 20,285 3.4 11,841 2.0 4,723 0.8 3,983 0.7 1,106 0.2 2,551 0.4
Halle 557,694 45.1 257,430 20.8 170,808 13.8 34,026 2.8 123,336 10.0 29,529 2.4 21,793 1.8 19,868 1.6 7,155 0.6 3,999 0.3 5,297 0.4 2,257 0.2 3,242 0.2
Leipzig 371,346 39.6 201,703 21.5 135,718 14.5 94,520 10.1 50,462 5.4 31,230 3.3 15,431 1.6 17,381 1.9 6,482 0.7 3,044 0.3 3,867 0.4 1,296 0.1 4,235 0.4
Erfurt 485,297 56.3 161,558 18.7 85,764 9.9 21,212 2.5 39,166 4.5 15,661 1.8 12,005 1.4 17,694 2.1 16,457 1.9 2,395 0.3 2,690 0.3 1,289 0.1 1,502 0.2
Dresden 538,240 45.0 115,893 9.7 176,629 14.8 165,280 13.8 66,392 5.5 43,702 3.7 33,770 2.8 21,475 1.8 12,897 1.1 6,429 0.5 5,267 0.4 1,638 0.1 9,282 0.8
Karl-Marx-Stadt 594,166 45.0 206,673 15.6 149,176 11.3 195,427 14.8 79,078 6.0 27,352 2.1 14,084 1.1 21,319 1.6 12,966 1.0 3,847 0.3 5,233 0.4 2,323 0.2 10,086 0.7
Gera 253,524 48.9 85,523 16.5 65,072 12.5 42,574 8.2 26,471 5.1 13,393 2.6 7,023 1.4 10,626 2.0 8,709 1.7 1,917 0.4 1,908 0.4 831 0.2 1,093 0.2
Suhl 202,403 50.6 64,384 16.1 50,235 12.6 35,647 8.9 16,593 4.1 7,508 1.9 5,670 1.4 9,192 2.3 3,845 1.0 1,541 0.4 1,728 0.4 578 0.1 847 0.3
Östberlin 161,960 18.3 308,833 34.8 267,834 30.2 19,733 2.2 26,591 3.0 56,078 6.3 4,065 0.5 23,565 2.7 9,032 1.0 1,558 0.2 2,863 0.3 4,070 0.4

Mandat per bezirk

[redigera | redigera wikitext]
Bezirk Totala mandat Mandat
CDU SPD PDS DSU BFD B90 DBD GUFV DA NDPD DFD VL
Schwerin 15 6 4 3 1 1
Neubrandenburg 13 5 3 4 1
Potsdam 27 8 10 4 1 1 1 1 1
Frankfurt (Oder) 15 5 5 4 1
Magdeburg 30 13 8 4 1 1 1 1 1
Cottbus 21 9 4 4 1 1 1 1
Halle 44 19 9 6 1 4 1 1 1 1 1
Leipzig 33 13 7 5 3 2 1 1 1
Erfurt 31 17 6 3 1 1 1
Dresden 43 19 4 6 6 2 2 1 1 1 1
Karl-Marx-Stadt 45 20 7 5 7 3 1 1 1
Gera 16 9 3 2 1 1
Suhl 13 7 2 2 1 1
Östberlin 33 6 11 9 1 1 2 1 1 1
Total 400 163 88 66 25 21 12 9 8 4 2 1 1

Den nyvalda Volkskammer öppnade den 5 april 1990 och valde Sabine Bergmann-Pohl från CDU till dess talman. Eftersom DDR:s statsråd samtidigt upplöstes blev hon Östtysklands interimistiska statschef. Fyra dagar senare, efter utdragna förhandlingar, tillkännagav Lothar de Maizière bildandet av en stor koalition mellan Alliansen för Tyskland, SPD och BFD. Den 12 april 1990 valdes han till premiärminister i DDR av Volkskammer med 265 röster för, 108 emot och 9 nedlagda röster. Den nya regeringen valdes också. Parterna i koalitionen styrde med en två tredjedelars majoritet i Volkskammer, vilket gjorde det till en stor koalition med tillräckligt många mandat för att rösta igenom revideringar av konstitutionen.[4][5]

Det nya parlamentet antog snabbt flera stora lagar, inklusive en ny lag om lokalförvaltning den 17 maj, en lag som ratificerade den monetära, ekonomiska och sociala unionen med Förbundsrepubliken Tyskland den 18 maj (som trädde i kraft den 1 juli), och grundlagsändringar den 17 juni. Den 21 juni bildade Volkskammer en särskild kommitté, ledd av Joachim Gauck, för att kontrollera upplösningen av Ministeriet för statssäkerhet (Stasi).[6]

Den 20 september 1990 röstade Volkskammer 299–80 för att acceptera fördraget om den slutliga uppgörelsen med avseende på Tyskland, som tidigare hade godkänts i en omröstning 442–47 av den västtyska Förbundsdagen. Fördraget föreskrev att Östtyskland skulle förena sitt territorium med Förbundsrepubliken Tyskland via artikel 23 i grundlagen, vilket innebar att Östtyskland och Volkskammer skulle upphöra att existera. Kammarens sista mandatperiod varade därför bara fyra och en halv månad. Fördraget trädde i kraft den 3 oktober 1990; Samma dag blev 144 av de 400 ledamöterna i Volkskammer medlemmar i förbundsdagen (63 från CDU, 33 från SPD, 24 från PDS, 9 från BFD, 8 från DSU och 7 från Allians 90 och De gröna). 8 DSU-medlemmar gick med i CDU/CSU:s grupp i Bundestag, kort omdöpt till CDU/CSU/DSU. Mandatfördelningen mellan dessa partier fastställdes genom omräkning av resultatet av valen 1990 på en per delstatsbasis. Deras mandatperiod upphörde två månader senare med det första heltyska federala valet den 2 december 1990.[7]

  1. ^ ”GHDI - Document”. germanhistorydocs.ghi-dc.org. https://germanhistorydocs.ghi-dc.org/sub_document.cfm?document_id=441. Läst 2 september 2024. 
  2. ^ ”Volkkammerwahlgesetz” (PDF). http://www.kai-hamm.de/recht/019-20.pdf. Läst 2 september 2024. 
  3. ^ Dieter Nohlen; Philip Stöver (2010). Elections in Europe: A data handbook. sid. 779. ISBN 978-3-8329-5609-7 
  4. ^ ”Deutscher Bundestag: 1949-89: Volkskammer of the GDR (East-Germany)”. web.archive.org. 9 februari 2009. Arkiverad från originalet den 9 februari 2009. https://web.archive.org/web/20090209055336/http://www.bundestag.de/htdocs_e/history/parlia/east_1949_89.html. Läst 2 september 2024. 
  5. ^ Schmemann, Serge; Times, Special To the New York (10 april 1990). ”Upheaval in the East; East Germans Form 'Grand Coalition'” (på amerikansk engelska). The New York Times. ISSN 0362-4331. https://www.nytimes.com/1990/04/10/world/upheaval-in-the-east-east-germans-form-grand-coalition.html. Läst 2 september 2024. 
  6. ^ ”BStU - 1989/90”. web.archive.org. 19 oktober 2013. Arkiverad från originalet den 19 oktober 2013. https://web.archive.org/web/20131019075544/https://www.bstu.bund.de/DE/BundesbeauftragterUndBehoerde/Chronologie/1989-90/1989-90_node.html. Läst 2 september 2024. 
  7. ^ ”Dalton, Politics in Germany -- Chapter 2”. sites.socsci.uci.edu. https://sites.socsci.uci.edu/~rdalton/germany/ch2/chap2.htm. Läst 2 september 2024.