Hoppa till innehållet

Pachydactylus vanzyli

Från Wikipedia
Pachydactylus vanzyli
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassKräldjur
Reptilia
OrdningFjällbärande kräldjur
Squamata
FamiljGeckoödlor
Gekkonidae
SläktePachydactylus
ArtPachydactylus vanzyli
Vetenskapligt namn
§ Pachydactylus vanzyli
AuktorSteyn & Haacke 1966
Synonymer
Palmatogecko vanzyli Kluge 1993
Kaokogecko vanzyli Steyn 1966[2]
Hitta fler artiklar om djur med

Pachydactylus vanzyli[2] är en ödleart som beskrevs av Steyn och HAACKE 1966. Pachydactylus vanzyli ingår i släktet Pachydactylus och familjen geckoödlor.[3][4] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[3] Artepitet i det vetenskapliga namnet hedrar makarna Van Zyl som skickade flera upphittade ödlor till ett museum.[4]

Denna geckoödla förekommer i nordvästra Namibia och i angränsande regioner av Angola. Den lever i kulliga landskap upp till 300 meter över havet. Exemplaren är nattaktiva och de går på marken. Habitatet utgörs av öknar.[1] Honor lägger ägg.[4]

För beståndet är inga hot kända. Hela populationen bedöms som stabil. IUCN listar arten som livskraftig (LC).[1]

  1. ^ [a b c] Bauer, A.M., Becker, F., Conradie, W. & Ceríaco, L.M.P. 2019 Pachydactylus vanzyli . Från: IUCN 2019. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 6 mars 2024.
  2. ^ [a b] Steyn, W., and W. D. Haacke. (1966) A new webfooted gekko (Kaokogecko vanzyli gen. et. sp. nov.) from the north-western South West Africa., Cimbebasia, (18):1—23
  3. ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (25 november 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/pachydactylus+vanzyli/match/1. Läst 24 september 2012. 
  4. ^ [a b c] Pachydactylus vanzyli i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 4 mars 2018.