Orientpipare
| Orientpipare Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Vadarfåglar Charadriiformes |
| Familj | Pipare Charadriidae |
| Släkte | Anarhynchus |
| Art | Orientpipare A. veredus |
| Vetenskapligt namn | |
| § Anarhynchus veredus | |
| Auktor | Gould, 1848 |
Orientpipare[2] (Anarhynchus veredus) är en asiatisk fågel i familjen pipare inom ordningen vadarfåglar.[3] Den häckar i stäppområden och öknar från Sibirien till Manchuriet. Vintertid flyttar den till Australasien. Fågeln är en mycket sällsynt gäst i Europa med endast tre fynd, varav ett i Göteborg i maj 2020. IUCN kategoriserar den som livskraftig.
Utseende
[redigera | redigera wikitext]Orientpiparen är en relativt stor, långvingad och långbent pipare, 21–25 centimeter i längd och 46–53 centimeter i vingbredd. Hane i häckningsdräkt har vitt ansikte, strupe och panna samt gråbrun krona, nacke och rygg. Undertill är buken vit avgränsat av ett svart band mot det kastanjefärgade bröstet. Hona, ungfågel och hane i vinterdräkt är generellt gråbrun ovan och vit under med blekt ansikte och vitt ögonbrynsstreck.
Läte
[redigera | redigera wikitext]Flyktlätet beskrivs i engelsk litteratur som ett högljutt, repetativt "chip-chip-chip". Även pipigt visslande "kwink", korta "dzhup" och "klink-klink-klink" hörs.[4]
Utbredning
[redigera | redigera wikitext]Orientpiparen häckar från Sibirien till Manchuriet och Mongoliet och övervintrar i Australasien.[3] Fågeln har setts tre gånger i Europa: 2003 i Ilmola i Finland, 2017 på Røst i Norge[5] och maj 2020 i Göteborg i Sverige.[6][7][8][9]. Ett anmärkningsvärt fynd har också gjorts på Grönland 1948.[7]
Systematik
[redigera | redigera wikitext]Orientpipare är närmast släkt med de fyra asiatiska piparna kamtjatkapipare, tibetpipare, ökenpipare och kaspisk pipare. Hittills har dessa placerats i Charadrius, men flera genetiska studier har visat att arterna i släktet inte är varandras närmaste släktingar. Istället är en stor grupp strandpipare, däribland kaspisk pipare, närmare släkt med vipor i Vanellus och andra udda pipare som australiska inlandspiparen (Peltohyas australis) och nyzeeländska snednäbben (Anarhynchus frontalis) än med typarten för släktet större strandpipare.[10][11][12] Tongivande Clements m.fl. implementerade 2023 dessa resultat i sin systematik, vilket medfört att denna grupp lyfts ur Charadrius och istället förenats med snednäbben i släktet Anarhynchus.[13][14] Orientpipare är monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.
Levnadssätt
[redigera | redigera wikitext]Orientpiparen häckar i torra stäppområden, öknar och saltslätter, framför allt utmed floder och sjöar. Vintertid påträffas den i gräsmarker och kustnära områden. Födan består huvudsakligen av skalbaggar, men även andra insekter som termiter och gräshoppor liksom sniglar och frön. Den födosöker likt andra pipare genom att springa snabbt och sedan plötsligt stanna till för att plocka föda från marken. I övervintringsområdet Eighty Mile Beach i nordvästra Australien har den noterats födosöka på natten och vila på dagen. Häckningsbiologin är dåligt känd, men tros häcka mellan april och juli. Endast honan ruvar.[15]
Status och hot
[redigera | redigera wikitext]Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, dock med okänd utveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] I februari 2010 uppskattades cirka 144 300 övervintra på Eighty Mile Beach i nordvästra Australien.[1] Tillsammans med det tidigare antagandet att cirka 91 % av världspopulationen övervintrar i Australien kan därför världspopulationen uppskattas till 160 000 individer.[1]
Namn
[redigera | redigera wikitext]Orientpiparens vetenskapliga artnamn veredus kommer från latinet och betyder "snabb häst".[16]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]Källor
[redigera | redigera wikitext]- Marchant, S.; Higgins, P.J.; & Davies, J.N. (eds). (1994). Handbook of Australian, New Zealand and Antarctic Birds. Volume 2: Raptors to Lapwings. Oxford University Press: Melbourne. ISBN 0-19-553069-1
- National Photographic Index of Australian Wildlife. (1987). The Shorebirds of Australia. Angus & Robertson: Sydney. ISBN 0-207-15348-5
Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c d e] Birdlife International 2016 Charadrius veredus Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.1 www.iucnredlist.org. Läst 21 december 2020.
- ^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
- ^ [a b] Clements, J. F., P. C. Rasmussen, T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, A. Spencer, S. M. Billerman, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2023. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2023 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2022-10-26
- ^ Mark Brazil (2009) Birds of East Asia, Helm Field Guide, A&C Black Publishers, London, ISBN 978-0-7136-7040-0
- ^ ”Exceptional numbers of Oriental Plovers in southern Siberia in 2003”. https://www.researchgate.net/profile/Vladimir_Arkhipov2/publication/255722695_Exceptional_numbers_of_Oriental_Plovers_in_southern_Siberia_in_2003/links/0deec52187e02f3aa2000000/Exceptional-numbers-of-Oriental-Plovers-in-southern-Siberia-in-2003.pdf. Läst 30 juni 2017.
- ^ Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. ISBN 978-84-941892-9-6
- ^ [a b] Tarsiger.com Fynd av orientpipare i Västpalearktis
- ^ ”Historiskt fynd av sällsynt fågel i Sverige”. DN.SE. 31 maj 2020. https://www.dn.se/nyheter/sverige/historiskt-fynd-av-sallsynt-fagel-i-sverige/. Läst 1 juni 2020.
- ^ Orientpipare, BirdLife Sveriges raritetskatalog.
- ^ Cerny D, Natale R. 2022. Comprehensive taxon sampling and vetted fossils help clarify the time tree of shorebirds (Aves, Charadriiformes). Mol. Phylogenet. Evol. 177: 107620.
- ^ Barth, J.M.I., M. Matschiner, and B.C. Robertson (2013), Phylogenetic Position and Subspecies Divergence of the Endangered New Zealand Dotterel (Charadrius obscurus), PLoS ONE 8, e78068.
- ^ Dos Remedios, N., Lee, P. L. M., Burke, T., Székely, T., and Küpper, C. (2015). North or south? Phylogenetic and biogeographic origins of a globally distributed avian clade. Mol. Phylogenet. Evol., 89:151–159. [PDF https://eprints.whiterose.ac.uk/90572/3/WRRO_90572.pdf]
- ^ Gill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2024. IOC World Bird List (v14.1). doi : 10.14344/IOC.ML.14.1.
- ^ Jirle, E., Asplund, G., Lagerqvist, M., Stervander, M. (2024). ”Förändringar i Tk:s lista”. Vår fågelvärld (1). Arkiverad från originalet den 13 februari 2024. https://web.archive.org/web/20240213174013/https://cdn.birdlife.se/wp-content/uploads/2024/02/Rapport14-2024.pdf. Läst 13 februari 2024.
- ^ Wiersma, P. och G. M. Kirwan (2020). Oriental Plover (Charadrius veredus), version 1.0. I Birds of the World (J. del Hoyo, A. Elliott, J. Sargatal, D. A. Christie och E. de Juana, red.). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.oriplo1.01
- ^ James A. Jobling (2010) The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London. ISBN 978-1-4081-2501-4
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikispecies har information om Anarhynchus veredus.
Wikimedia Commons har media som rör orientpipare.- Läten på xeno-canto.org
|