Hoppa till innehållet

Obusier de 155 mm Modèle 50

Från Wikipedia

[källa behövs]

Obusier de 155 mm Modèle 50
(15,5 cm haubits F)

Typ Fälthaubits
Ursprungsplats Frankrike
Tjänstehistoria
Använts av Se: användare
Produktionshistoria
Tillverkare Från starten statliga franska vapentillverkaren GIAT (Bourges). På senare tid Bofors.
Specifikationer
Vikt 8 100 kg
Kaliberlängd 4,65 m
Besättning 5 man

Patron/Laddning Spränggranat m/54
Ammunitionsvikt 43 kg
Kaliber 155 mm NATO
Bakladdning Skruvmekanism
Höjdriktsgränser -4°/69°
Sidriktfält 80°
Utgångshastighet 650 m/s
Effektiv räckvidd 18 000 m
Maximal räckvidd 23 300 m

Obusier de 155 mm Modèle 50 är en fransk fälthaubits med 15,5 cm kaliber som användes under kalla kriget, även om pjäsen användes fram till 1990-talet av vissa länder.

Användning i Sverige

[redigera | redigera wikitext]

Då den svenska vapentillverkaren Bofors på grund av andra stora projekt inte hade någon möjlighet att ta fram en svensk fälthaubits för att fylla försvarets behov i början av 1950-talet, köpte Försvaret in 96 exemplar av den franska Obusier de 155 mm Modèle 50. Pjäsen kom i svensk tjänst att betecknas 15,5 cm haubits F, i dagligt tal kom pjäsen att kallas "fransyskan". Under åren 1955-1958 licenstillverkade dock Bofors 100 exemplar åt Försvaret. "Fransyskan" hade dock stora problem med sprickbildning i lavetterna efter en tids användning och ersattes av haubits 77. En del av pjäserna tjänstgjorde dock på Gotland ända till slutet av 1900-talet. Ett par stycken pjäser användes även i övningssyfte vid Svea artilleriregemente (A 1) i Linköping, Bodens artilleriregemente (A 8) i Boden och Bergslagens artilleriregemente (A 9) i Kristinehamn samt vid Artilleriets stridsskola (ArtSS) i Trängslet vid Älvdalens skjutfält en bit in på 1990-talet. För beräkning av riktelement användes den digitala eldledningsutrustningen Centralinstrument 723[1]. Fördelen med "Fransyskan" var att hon kunde skjuta övergrader, det vill säga en kortare men högre bana genom att elevera mer än 45°.

Haubitsen var den som användes i olyckan på Ravlunda skjutfält 1969 med tre döda och fem skadade.[2]

  1. ^ Centralinstrument 723 - Beskrivning del 1. Försvarets Materielverk. 1975. sid. 5 
  2. ^ Erland (16 april 2019). ”Tidsspegeln: När Dödens käftar öppnades...”. Tidsspegeln. https://tidsspegeln.blogspot.com/2019/04/nar-dodens-kaftar-oppnades.html. Läst 15 januari 2024. 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]