Norra Fronten
Norra fronten var en befästningslinje för att skydda Stockholm mot angrepp från norr. Anläggningen byggdes 1904-1916 på initiativ av huvudsakligen Palmqvistska fonden till Stockholms befästande.
Norra Fronten bestod av Danderydslinjen och Sollentunalinjen och var den yttre av två huvudstadslinjer i norr. Det fanns även en front i södra Stockholm, Södra Fronten. Norra och Södra fronten kunde bemannas som mest med cirka 40 000 soldater.[1] Försvarslinjen ingick i försvarsorganisationen fram till 1952.[2]
Bakgrund
[redigera | redigera wikitext]Kring sekelskiftet 1900 kom ett nytt försvarspolitiskt tänkande då centralförsvaret avlöstes av ett gräns- och kustförsvar. Man utnyttjade de sjösystem som omger Stockholm och säkrade passagerna mellan dem med ett 30-tal befästningar av varierande storlek. Försvarslinjen kallades på grund av sitt utseende för korvlinjen. Bygget finansierades av privatpersoner som samlades i "Föreningen för Stockholms fasta försvar" och "Palmqvistska fonden till Stockholms befästande". Medan "Föreningen för Stockholms fasta försvar" i första hand ägnade sig åt Södra Fronten satsade "Palmqvistska fonden till Stockholms befästande" istället på Norra Fronten.[3]
Själva byggarbetena utfördes av militär, som stod under civil ledning. Sedan skänktes anläggningarna till militären.[4] Det var så kallade landstormare, värnpliktiga som var över 32 år, som fick bemanna anläggningarna.
Norra fronten
[redigera | redigera wikitext]
Syftet med Norra Fronten var att försvara Stockholm på landsidan mot en norrifrån kommande angripare som landstigit exempelvis i Roslagen.[5] Norra Frontens Danderydslinje (med Hägernäspasset, Täbypasset och Albypasset) och Sollentunalinje sträckte sig från Östra Ryd i Österåkers kommun till Ed i Upplands Väsby kommun och hade en sträckning av närmare 25 kilometer. Anläggningen bestod av ett så gott som linjärt fort- och löpgravssystem.
Norra Fronten bekostades huvudsakligen av privata medel men bemannades av krigsmakten (Göta livgarde och Landstormen). Hjärtat i Täbypasset utgjordes av sju sammanhängande betongfort, i folkmun kallade "infanterikorvar". Mellan forten slingrade sig en sammanhängande linje av skyttegravar.[6] Bland dem fanns Östra Arningefortet, som skänktes av Carl Robert Lamm till försvaret och invigdes den 31 maj 1915 i närvaro av Gustaf V och kronprinsen Gustaf (VI) Adolf.[7] Försvarslinjen var i stort sett färdigutbyggd 1916. Från den kunde ett sammanhängande eldsystem läggas mot en inkräktare.
Norra Fronten moderniserades i samband med andra världskriget, men efter 1952 hade den förlorad sin strategiska betydelse. Idag har nästan samtliga anläggningar i öppen mark tagits bort men anläggningarna i skogsmark finns kvar. Ett exempel är artilleriställningen i närheten av Karby gård. Karby batteri är efter drygt 100 år förvånansvärt välbehållet; även Västra Arningefortet i Arninge industriområde är i mycket bra skick. Det senare har markägaren renoverat på egen bekostnad.[4]
Bilder av fort och batteriställningar i urval
[redigera | redigera wikitext]-
-
-
-
-
Skogbergafortet
Källor
[redigera | redigera wikitext]- ^ ”Föreningen för Stockholm fasta försvar, läst 2011-05-05”. Arkiverad från originalet den 24 juli 2008. https://web.archive.org/web/20080724081553/http://www.antus.org/bunker/FFSFF.htm. Läst 8 maj 2011.
- ^ Utforskare om Måndalsfortet, läst 2011-05-06
- ^ Huddinge kommun om Korvlinjen, läst 2011-05-08 Arkiverad 19 maj 2011 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ [a b] Dagens Nyheter: När Korvlinjen var huvudstadens fasta försvar (2003-06-14), läst 2011-05-07.
- ^ ”Täby Hembygdsförening om Norra Fronten, läst 2011-05-08”. Arkiverad från originalet den 11 juli 2018. https://web.archive.org/web/20180711235334/https://www.hembygd.se/taby/museer/befastningsgruppen/norra-fronten/#. Läst 11 juli 2018.
- ^ ”Om Korvlinjen, läst 2011-05-07”. Arkiverad från originalet den 25 maj 2012. https://archive.is/20120525135924/http://www.korvlinjen.zoomin.se/index/73769.html#. Läst 25 maj 2012.
- ^ Dagens Nyheter om "Bunkerliv", läst 2011-05-08
Vidare läsning
[redigera | redigera wikitext]- Leif Törnquist (huvudförfattare) (2007). Svenska borgar och fästningar. Medströms bokförlag. ISBN 91-7329-001-7
