Nasal konsonant
| Artikulationssätt |
| Nasal |
| Klusil |
| Frikativa |
| Affrikata |
| Lateral |
| Approximant |
| Halvvokal |
| Likvida |
| Flapp |
| Tremulant |
| Ejektiva |
| Implosiva |
| Klickljud |
Nasaler är samlingsnamnet på konsonanter som produceras genom att vägen till näshålan öppnas. Nasaler är av naturen nästan alltid tonande, men det finns språk där tonlösa nasaler såsom [m̥], [n̥] och [ŋ̊] etc. förekommer. Nasaler är relativt klangrika och kan därför ibland fungera som stavelsekärnor[1], bland annat i japanskan.
Nasaler i svenskan
[redigera | redigera wikitext]I svenskan används allmänt tre nasaler; [m], [n] och [ŋ]:
- bilabial: [m]. Såsom m:et i "min pappa".
- alveolar: [n]. Såsom n:et i "nål".
- velar: [ŋ]. Såsom n:et i "min katt".
Men genom koartikulation uppstår åtminstone ett par till, varav den retroflexa bara används i rikssvenskan och de flesta svenska dialekter med tungspets-r (finlandssvenskan undantagen):
- retroflex: [ɳ]. Såsom n:et i "en sked".
- labiodental: [ɱ]. Såsom n:et i "en fisk", eller m:et i "emfas" och "komfort".
- palatal: [ɲ] Såsom n:et i "min kjol". Denna nasal är ovanlig i rikssvenskan.
Se även
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ Engstrand, Olle (2004). Fonetikens grunder, s. 137
Vidare läsning
[redigera | redigera wikitext]- Engstrand, Olle (2004). Fonetikens grunder. Lund: Studentlitteratur