Mustafa Kemal Atatürk

Mustafa Kemal Atatürk
Turkiets president
Tid i befattningen 29 oktober 1923–10 november 1938
Premiärminister	İsmet İnönü Ali Fethi Okyar Celâl Bayar
Ledare	Osmanska Riket
Företrädare	Förste ämbetsinnehavaren
Efterträdare	İsmet İnönü
Turkiets premiärminister
Tid i befattningen 3 maj 1920–24 januari 1921
Företrädare	Förste ämbetsinnehavaren
Efterträdare	Fevzi Çakmak
Talman Turkiets nationalförsamling
Tid i befattningen 24 april 1920–29 oktober 1923
Företrädare	Förste ämbetsinnehavaren
Efterträdare	Ali Fethi Okyar
Född	19 maj 1881 Selânik, Osmanska riket
Död	10 november 1938 (57 år) Istanbul, Turkiet
Gravplats	Anıtkabir, Ankara, Turkiet
Nationalitet	Turk
Politiskt parti	Republikanska folkpartiet
Religion	islam
Maka	Latife Uşaki (g. 1923–1925)
Namnteckning
Militärtjänst
I tjänst för	Osmanska riket Turkiet
Försvarsgren	Armén
Grad	Mareşal (fältmarskalk)

Mustafa Kemal Atatürk som befälhavare för armén 1918.

Mustafa Kemal Atatürk (född Mustafa; senare känd som Mustafa Kemal Pascha), född 19 maj 1881 i Selânik (nuvarande Thessaloniki) i Osmanska riket, död 10 november 1938 i Istanbul i Turkiet, var en turkisk fältmarskalk och revolutionär statsman. Han grundade det moderna Turkiet och var dess förste president från 29 oktober 1923 fram till sin död 1938. Han var ledare för Republikanska folkpartiet (CHP).

Biografi

Barn- och ungdomsår

Mustafa Kemal föddes den 19 maj 1881 i Selânik (nuvarande: Thessaloníki) i Osmanska riket. Han var son till tulltjänstemannen Ali Rıza Efendi och Zübeyde Hanım, dotter till Sofuzade Feyzullah Ağa. Redan i tidig ålder fick Mustafa börja i kvartersskolan Hafiz Mehmet. I enlighet med hans fars vilja bytte han senare till Semsi Efendi-skolan. Samma år, 1888, dog fadern. År 1893 började han i militärskola. I skolan kallade hans matematiklärare honom enligt uppgift Kemal ("fullkomlig"), vilket blev hans mellannamn. År 1899 började han militärhögskolan och 1902 gick han ut skolan som löjtnant. Därefter påbörjade han krigsakademin och 11 januari 1905 slutade han på skolan som major. Han fick aldrig några biologiska barn, men adopterade Sabiha Gökçen, Afet inan, Fikriye, Ülkü, Nebile, Rukiye, Zehra och Mustafa. Abdurrahim och Ihsan adopterades inte men Atatürk tog hand om dem.

Militär karriär

Atatürk genomgick en del av sin militära utbildning vid Monastir Militärskola i staden Bitola (dåvarande Monastir), som ligger i dagens Nordmakedonien. Skolan var en av de främsta militära institutionerna inom det Osmanska riket vid den tiden. Atatürk studerade där mellan åren 1896 och 1899 och fick en gedigen utbildning i militär taktik, strategi och ledarskap. Denna period i Monastir hade en betydande inverkan på hans framtida militära och politiska karriär.

Kemal anslöt sig till den ungturkiska rörelsen och deltog i Tripoliskriget 1911-1912 och i Första Balkankriget 1912-1913. Under första världskriget tjänstgjorde han som överstelöjtnant och därefter som överste först på Dardanellerfronten. I augusti 1915 fick han kommandot på Anafortafronten och 1916 hade han som generalmajor befälet på Kaukasusfronten. I augusti 1918 var han chef för 7:e armén vid Syrienfronten. Efter kriget i maj 1919 var han verksam som generalinspektör för 3:e armén i Anatolien.

Självständighetskriget

Som en av förlorarna i första världskriget tvingades osmanerna att år 1920 underteckna freden i Sèvres i Frankrike. Fördraget innebar bland annat att kustområden kring Smyrna (nuvarande Izmir) samt Thrakien tillföll Grekland och att kurdernas rättigheter till en självständig stat erkändes. De segrande länderna i Europa tog över kontrollen av det viktiga sundet Bosporen. Fördraget innebar vidare att det Osmanska imperiet skulle styckas upp och nya stater uppstå. Kemal ställde sig i spetsen för en nationell rörelse som inte accepterade fredsfördraget i Sèvres. Dess mål var att åstadkomma ett fritt och oavhängigt Turkiet.

Kemal drog 1919 upp linjerna för det nationella programmet, och under sommaren utbredde sig den nationella rörelsen över hela Mindre Asien. Han upprättade en nationalförsamling i Ankara varifrån han ledde kriget mot Grekland. Sedan Smyrna återtagits 1922 kunde Kemal framtvinga den för Turkiet fördelaktiga freden i Lausanne 1923. Dessförinnan hade sultanatet avskaffats.

President

Atatürk i Istanbul

Atatürk besöker Izmir gymnasium för flickor (1 februari 1931)

Den 29 oktober 1923 (republikens nuvarande nationaldag) utropades republiken Turkiet med Kemal som president och med Ankara som huvudstad. Under hans ledning genomgick landet en enastående uppryckning och reformering i modern anda efter västerländsk förebild.

Genom ett dekret av den 3 mars 1924 avskaffade Kemal det islamiska kalifatet och samtidigt blev alla medlemmar av den gamla osmanska dynastin definitivt förvisade ur Turkiet.

Med stöd av det Republikanska folkpartiet som hade majoritet i parlamentet, gjorde Kemal till sitt mål att omdana landet till en modern europeiserad nationalstat. 20 april 1924 utfärdades en författning, som proklamerade ett republikanskt-demokratiskt statsskick. Han inledde även en planmässig sekularisering av landet och nedbrytning av hela den teokratiska samhällsordningen. Detta riktades i främsta rummet mot det muslimska prästerskapet. I stället för den då rådande muslimska kalendern infördes 1926 västerländsk tideräkning med användande av den gregorianska kalendern.

Efter ett kurdiskt uppror 1925 under lösen "för kalifatet mot den otrogna regeringen i Ankara" utfärdade han förbud mot att bära fez som en samhörighetssymbol för muslimer. Lagen om förbjudna kläder från 1934 förbjöd religionsbaserad klädsel för män i allmänhet.

En mot Kemals liv riktad sammansvärjning som avslöjades 1926 ledde till en räfst och en rad dödsdomar. Motståndet hejdade emellertid inte hans reformverksamhet. Samma år utfärdades en ny civillag, vilken automatiskt förde med sig polygamins avskaffande och monogamins införande samt kvinnans likställighet med mannen. Skolväsendet utbyggdes efter enhetsskolans principer. I samband med folkbildningens främjande infördes 1928 det latinska alfabetet. Genom förbättrade kommunikationer, rationalisering av jordbruket och industrin och en rad på statens initiativ grundade företag höjdes landets materiella resurser.

Inrikespolitiken behärskades sedan 1925 av ett enpartisystem. I själva verket avgjordes alla viktiga ärenden i Kemals kabinett.

En namnreform genomfördes 1934, där alla turkar ålades att anta ett efternamn. Namnet Atatürk ('turkarnas fader') erhöll Kemal själv som en hedersbevisning av nationalförsamlingen 1933.

Död och begravning

Mustafa Kemal Atatürk avled kl. 09:05 10 november 1938 till följd av skrumplever. Han begravdes ursprungligen i Ankaras etnografiska museum. På dagen 15 år efter Atatürks död, 10 november 1953, förflyttades hans kvarlevor till det nyligen färdigbyggda mausoleet Anıtkabir i Ankara.

Kemalism

Atatürks politiska ideologi kallas Kemalism eller Atatürkism och bygger på att separera Turkiet från traditionerna i det Osmanska riket för att bli ett mer västerländskt land. Den är fortfarande grunden för Turkiets styrelsesätt, även om den har frångåtts alltmer sedan 2002 då Rättvise- och utvecklingspartiets partiledare Recep Tayyip Erdoğan blev premiärminister.

Litteratur

• Ahmad, Feroz (1993). The Making of Modern Turkey. London; New York: Routledge. ISBN 978-0-415-07835-1 
• Armstrong, Harold Courtenay (1972). Grey Wolf, Mustafa Kemal: An Intimate Study of a Dictator. Freeport, NY: Books for Libraries Press. ISBN 978-0-8369-6962-7 
• Atillasoy, Yüksel (2002). Atatürk: First President and Founder of the Turkish Republic. Woodside, NY: Woodside House. ISBN 978-0-9712353-4-2 
• Barber, Noel (1988). Lords of the Golden Horn: From Suleiman the Magnificent to Kemal Ataturk. London: Arrow. ISBN 978-0-09-953950-6 
• Barlas, Dilek (1998). Statism and Diplomacy in Turkey: Economic and Foreign Policy Strategies in an Uncertain World, 1929–1939. New York: Brill Academic Publishers. ISBN 978-90-04-10855-4 
• Cleveland, William L (2004). A History of the Modern Middle East. Boulder, Colorado: Westview Press. ISBN 978-0-8133-4048-7 
• Doğan, Çağatay Emre (2003) (på turkish). Formation of Factory Settlements Within Turkish Industrialization and Modernization in 1930s: Nazilli Printing Factory. Ankara: Middle East Technical University. OCLC 54431696 
• Hanioglu, M. Suekrue (2011). Atatürk: An Intellectual Biography. New Jersey and Woodstock (Oxfordshire): Princeton University Press. ISBN 978-0-691-15109-0 
• Huntington, Samuel P. (2006). Political Order in Changing Societies. New Haven, Conn.; London: Yale University Press. ISBN 978-0-300-11620-5 
• İğdemir, Uluğ; Mango, Andrew (translation) (1963). Atatürk. Ankara: Turkish National Commission for UNESCO. sid. 165–170. OCLC 75604149 
• İnan, Ayşe Afet (2007) (på turkish). Atatürk Hakkında Hatıralar ve Belgeler. Istanbul: Türkiye İş Bankası Kültür Yayınları. ISBN 978-9944-88-140-1 
• İnan, Ayşe Afet; Sevim, Ali; Süslü, Azmi; Tural, M Akif (1998) (på turkish). Medeni bilgiler ve M. Kemal Atatürk'ün el Yazıları. Ankara: AKDTYK Atatürk Araştırma Merkezi. ISBN 978-975-16-1276-2 
• Kinross, Patrick (2003). Atatürk: The Rebirth of a Nation. London: Phoenix Press. ISBN 978-1-84212-599-1. OCLC 55516821 
• Kinross, Patrick (1979). The Ottoman Centuries: The Rise and Fall of the Turkish Empire. New York: Morrow. ISBN 978-0-688-08093-8 
• Landau, Jacob M (1983). Atatürk and the Modernization of Turkey. Boulder, Colorado: Westview Press. ISBN 978-0-86531-986-8 
• Lengyel, Emil (1962). They Called Him Atatürk. New York: The John Day Co. OCLC 1337444 
• Mango, Andrew (2002) [1999]. Ataturk: The Biography of the Founder of Modern Turkey (Paperback). Woodstock, NY: Overlook Press, Peter Mayer Publishers, Inc. ISBN 1-58567-334-X 
• Mango, Andrew (2004). Atatürk. London: John Murray. ISBN 978-0-7195-6592-2 
• Saikal, Amin; Schnabel, Albrecht (2003). Democratization in the Middle East: Experiences, Struggles, Challenges. Tokyo: United Nations University Press. ISBN 978-92-808-1085-1. http://books.google.com/?id=qFhU3kWXLvEC&printsec=frontcover&dq=ataturk+and+islam 
• Shaw, Stanford Jay; Shaw, Ezel Kural (1976–1977). History of the Ottoman Empire and Modern Turkey. Cambridge; New York: Cambridge University Press. ISBN 978-0-521-21280-9 
• Spangnolo, John (1992). The Modern Middle East in Historical Perspective: Essays in Honour of Albert Hourani. Oxford: Middle East Centre, St. Antony's College. ISBN 978-0-86372-164-9. OCLC 80503960 
• Tunçay, Mete (1972) (på turkish). Mesaî : Halk Şûrâlar Fırkası Programı, 1920. Ankara: Ankara Üniversitesi Siyasal Bilgiler Fakültesi. OCLC 1926301 
• Tüfekçi, Gürbüz D (1981). Universality of Atatürk's Philosophy. Ankara: Pan Matbaacılık. OCLC 54074541 
• Yapp, Malcolm (1987). The Making of the Modern Near East, 1792–1923. London ; New York: Longman. ISBN 978-0-582-49380-3 
• Webster, Donald Everett (1973). The Turkey of Atatürk; Social Process in the Turkish Reformation. New York: AMS Press. ISBN 978-0-404-56333-2 
• Zürcher, Erik Jan (2004). Turkey: A Modern History. London; New York: I.B. Tauris. ISBN 978-1-85043-399-6 

Referenser

• Nordisk familjebok 1952-55års upplagd bd. 2 och 21 [avsnitten 'Självständighetskriget' och 'President']

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Mustafa Kemal Atatürk.
  Bilder & media
•  Wikiquote på engelska har citat relaterade till Mustafa Kemal Atatürk.

• Ataturk.com – hyllningswebbplats