Museologi

Museologi som akademiskt ämne behandlar hur museerna genom sin samlande, katalogiserande och förmedlande verksamhet förvaltar och skapar kulturarv. Museologi har kopplingar till arkiv- och informationsvetenskap men också till ämnen som etnologi, historia, arkeologi och konstvetenskap. Den museala processen är det som står i fokus, det vill säga man studerar alla aspekter av museerna, från urvalet och insamlingen av föremål till förmedlingen av kunskap i utställningar.

Museologisk utbildning och forskning

Museologin gjorde sitt intåg på universiteten i Sverige i mitten av 1990-talet. Utbildning i ämnet ges idag vid Umeå universitet (grundnivå till och med forskarutbildning), Uppsala universitet (Mastersnivå), Göteborgs universitet (Mastersnivå) samt Lunds universitet (grundnivå till masternivå).

Svenska avhandlingar i museologi (vid Umeå universitet):

• Maria Björkroth, Hembygd i samtid och framtid 1890-1930. En museologisk studie av att bevara och förnya, 2000
• Lise Fosmo Talleraas, Et uregjerlig mangfold?: lokale og regionale museer som saksfelt i norsk kulturpolitikk 1900-cirka 1970, 2009
• Eric Hedqvist, Varats och utvecklingens kedja : en naturhistorisk museiutställning i Göteborg 1923-1968, 2009
• Bengt Wittgren, Katalogen – nyckeln till museernas kunskap? : Om dokumentation och kunskapskultur i museer, 2013.

Verksamma inom ämnet i Sverige är bland andra Stefan Bohman, Kerstin Smeds, Björn Magnusson Staaf och Inga-lill Aronsson.

Internationellt har museologer som Eilean Hooper Greenhill och Peter van Mensch varit betydelsefulla. Internationellt producerar institutionerna vid University of Leicester och University of Manchester mycket museologisk forskning.

Tidskriften Nordisk Museologi/The Journal Nordic Museology publicerar aktuell forskning och vetenskaplig debatt på området.

Ämnets historia och moderna museologiska praktiker

Kompetensområdet museologi är en ung vetenskap. Man kan peka på enskilda internationella ansatser redan från 1930-talet, men för svensk del fick forskningen fäste i universitetsvärlden först i början av 1980-talet – utbildningen vid Umeå universitet är en pionjär i Norden med start 1981. Ämnet företräder ingen enhetlig teori eller metod utan använder sig av teorier från andra fält, såsom sociologi, historia, etnologi, relaterat till vad som specifikt ska utforskas eller analyseras. ”Museologin är en tvärvetenskaplig teoretisk och filosofisk plattform för ett studium av människans förhållande till tiden och den materiella världen omkring oss, och hur detta tar sig uttryck i musealisering, konservering och bruk av ting, miljö och arv”, som professor Kerstin Smeds formulerar det. Eller, som den finska professorn i museologi Janne Vilkuna säger: museologin är ”en vetenskapsgren som granskar individens och kollektivets sätt att gestalta och behärska sin miljö i tiden och rummet, vilket de gör genom att tillvarata yttringar från det förflutna och samtiden".

För museernas del har förankringen i materialiteten, representerat såväl det egna institutionella som det allmänt samhällsrelaterade uppdraget. Vanligen har museet förklarat sitt samhällsuppdrag i stil med att: ”vi insamlar, bevarar och beforskar samhällets materiella kvarlevor och är därför en viktig garant för det kollektiva minnets fortlevnad och spridning”. Detta har sagts och gjorts under många decennier utan nämnvärd problematisering. Den teoretiska museologin har dock tagit fasta på att denna art av proklamationer i själva verket rymmer en uppsjö av outtalade praktiker, teorier och metoder. Själva hänvisningen till kollektivt minne grundas egentligen i den intrikata och historiskt diskursivt framvuxna museala huvuduppgiften: att insamla och uppvisa (materiell) ”kultur”, som i sin tur antas spegla utpekade immateriella kulturformer, exempelvis: det nationella, det regionala, det samiska, eller ”folkmusikkulturen”, etc. Museologin är den vetenskap som analyserar den mångfald av aspekter och förutsättningar som ryms inom denna historiskt framvuxna praktik. Museologi handlar om att förstå den unika form av objektrelaterad representationskultur som har knutits till museer och utvalda kulturmiljöer under, historiskt sett, modern tid.

I och med byggandet av Nationalmuseum och Nordiska museet förs en diskussion om museerna och dess roll i samhället. Framförallt är museerna för den kulturella eliten i Sverige under slutet av seklet en del av formandet av en nation. Kulturpersonligheter som ordförande vid Kungl. Konstakademien Ludvig Looström hävdar att det vällovliga museet är det som söker finna sitt lands och folks själ.

Den nationalistiska roll som museerna har i slutet av artonhundratalet skapar i förlängningen ett behov av kunskap om hur museerna effektivt ska kunna samla, bevarande och ställa ut föremål. Detta föranleder begynnande studier i det som senare kommer att kallas museologi. Föregångare till den moderna museologin är den museikunskap som fokuserar på hur museerna skall bedriva sin verksamhet.

Den praktiskt inriktade museikunskapen kallas även för museografi men är inte ett ämne för högskolan. Däremot är de museologiska kunskaperna om hur museum fungerar högst centrala för den museala verksamheten, likväl som utbytet och utvecklandet av ämnet som sker både på museerna och universiteten.

För den moderna museologins framväxt är Alain Darbels och Pierre Bourdieus studie L'amour de l'art: les musées d'art européens et leur public särskilt betydelsefull. Studien publicerades 1969 och är en sociologisk undersökning av hur besökarna vid konstmuseer utifrån sin position i samhället gör olika interpretationer av konst. Bland annat konstateras i studien att den icke-akademiska klassens utläggningar om konsten inte relateras annan konst icke desto mindre är det väsentligt för besökarna att värdera konsten med utsagor som: vad mycket jobb det måste varit med att göra den där. Det konstateras att ingen explicit utestängs från museet; institutionerna är per definition öppna för allmänheten, ändå är museet förbehållet en högutbildad besökarskara.

Museologisk klassifikation

I museernas verksamhet ingår förutom införskaffandet av föremål till samlingarna även ett klassifikatoriskt arbete. Kataloger måste upprättas över samlingarna, och från den museologiska utgångspunkten innebär katalogiseringen att objekt klassificeras och ordnas i förhållande till andra delar av samlingarna. Ett bestämt antal egenskaper fastställs i utvinnandet av metadata för att sedan användas som nyckel i klassifikationen. Egenskaper används för att bestämma objektets klass. Denna relateras till andra klasser enligt ett klassifikationssystem, till exempel en taxonomi.

På samma sätt som systema novum ordnar växter i ett system för att strukturera upp området och visa på vilken kunskap som är möjlig, är det viktigt för den museala verksamheten att objekten ingår i ett sammanhang och att objekten är ordnade och sökbara efter sina egenskaper. Egenskaper utläses inte enbart efter de nycklar som ligger till grund för en enskild klassifikation, utan även utifrån ett objekts position i klassifikationssystemet.

Den som utför klassifikationen har alltså inte bara till uppgift att utvinna metadata och klassificera, utan också att bedöma vilka av objektets egenskaper som skall ligga till grund för klassifikationen. Yttre omständigheter som ett objekts ursprung likväl som dess inneboende egenskaper ska ligga till grund för klassifikationen. Klassifikationen är för museernas ett sätt att kondensera den kunskap som finns kring ett objekt.

Klassifikationssystemet utvecklas till ett träd med klasser och underklasser eller ett icke-hierarkiskt system med referenser mellan objekten. Oavsett vilket av systemen som upprättas implicerar det ett maktförhållande.

• Wikimedia Commons har media som rör Museologi.
  Bilder & media

Referenser

• Winbladh, M-L., Arkeologens eskapader. En museikvinnas memoarer, Ultima Esperanza Books 2020

Se även

• Museipedagogik