Motkejsare

Romerska motkejsare. Ett grundfel i Augustus monarki var bristen på ordnad tronföljd, beroende på att skenet av kejsardömet som ett republikanskt ämbete beroende av ett val skulle uppehållas. Därav följde, att flera personer kunde anse sig som kejsare, när en här tagit sig för att ge dem den militära kejsartiteln (imperator), oavsett om senaten förlänat den civila värdigheten av princeps och den konsulariska makten med mera. Hade Germanicus inte själv hindrat det, skulle han av armén i Germanien blivit utropad till kejsare. Galba blev motkejsare till Nero, och under Galbas korta regering uppträdde efter varandra som segrande motkejsare Otho, Vitellius och Vespasianus. På 200-talet från Maximinus Thrax till och med Aurelianus förekom motkejsare oupphörligt, värst under Gallienus. Även i östromerska riket var motkejsare ganska vanliga.