Morelia carinata
Utseende
Morelia carinata Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
Systematik | |
---|---|
Domän | Eukaryoter Eukaryota |
Rike | Djur Animalia |
Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
Klass | Kräldjur Reptilia |
Ordning | Fjällbärande kräldjur Squamata |
Familj | Pytonormar Pythonidae |
Släkte | Morelia |
Art | Morelia carinata |
Vetenskapligt namn | |
§ Morelia carinata | |
Auktor | (Smith, 1981) |
Synonymer | |
Python carinatus SMITH 1981[2] | |
Hitta fler artiklar om djur med |
Morelia carinata[2] är en ormart som beskrevs av Smith 1981. Morelia carinata ingår i släktet Morelia och familjen pytonormar.[3][4] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[3]
Arten förekommer i norra delen av delstaten Western Australia i Australien. Honor lägger 10 till 14 ägg per tillfälle.[4] Ormen vistas i klippiga regioner med buskar och skog. Den hittas ofta vid vattendrag. Antagligen klättrar individerna i växtligheten. Födan utgörs av fåglar och små däggdjur. Fortplantningen sker troligtvis under den torra perioden i juli och augusti.[1]
Några exemplar fångas och hölls som terrariedjur. IUCN listar arten som livskraftig (LC).[1]
Källor
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c] Cowan, M., Wilson, S., Teale, R., Oliver, P., Melville, J., Ellis, R. & Doughty, P. 2017 Morelia carinata . Från: IUCN 2017. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 29 november 2023.
- ^ [a b] Smith L A (1981) A revision of the python genera Aspidites and Python (Serpentes: Pythonidae) in Western Australia., Records of the Western Australian Museum 9 (2): 211-226
- ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (20 december 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/morelia+carinata/match/1. Läst 24 september 2012.
- ^ [a b] Morelia carinata i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 5 mars 2018.
|