Hoppa till innehållet

Michail Zygar

Från Wikipedia
Michail Zygar
Född31 januari 1981 (43 år)
Moskva
Medborgare iRyssland
Utbildad vidMoskvas statliga institut för internationella relationer,
Kairos universitet
SysselsättningPolitisk journalist, chefredaktör, författare[1], journalist[1], krigskorrespondent, prosaist, regissör, publicist[1]
ArbetsgivareKommersant
Dozjd
Republic
Utmärkelser
Silverknappen
Redigera Wikidata

Michail Zygar (ryska: Михаил Викторович Зыгарь), född 31 januari 1981 i Moskva, är en rysk journalist, författare och filmare samt grundare av och före detta chefredaktör för Rysslands enda oberoende tv-kanal Dozjd (2010–2015). Under Zygars ledning stod Dozjd för ett alternativ till de Kreml-kontrollerade federala tv-kanalerna, genom att fokusera på nyhetsinnehåll och vara en plattform för oppositionella röster. Kanalens inslag om politiskt känsliga frågor, som demonstrationerna i Moskva 2011 och 2012 och konflikten i Ukraina, har skilt sig radikalt från innehållet i de nationella tv-kanalernas officiella sändningar.[2] Zygar är också författare till boken ”Männen i Kreml, inifrån Putins hov”, som är baserad på intervjuer med ryska politiker från Vladimir Putins inre krets. Boken har blivit en framgångsrik bäst-säljare i Ryssland.

Biografi

[redigera | redigera wikitext]

Zygar blev känd som krigskorrespondent för Kommersant, som är den mest inflytelserika ryska tidning som rapporterar om bland annat konflikter i Irak och Libanon, folkmord i Darfur och revolutionen i Kirgizistan. I maj 2005 var Zygar den ende journalist som rapporterade från Uzbekistan, under massakern i Andizjan. Därefter granskade han ryska vapenleveranser till Uzbekistan. I augusti, 2005, blev han brutalt misshandlad av okända män i Moskva, som förmodligen tillhörde den uzbekiska säkerhetstjänsten.

Under 2009 och 2010 arbetade han som chef för politiska avdelningen på ryska Newsweek.[3] 2010 blev han den förste chefredaktören för Dozjd, som var den första oberoende tv-kanalen i Ryssland på tio år.[4] Dozjd stärkte sin position genom rapporteringen av massdemonstrationerna mot Vladimir Putin 2011.[5] Zygar organiserade direktsändningar från alla demonstrationståg, vilka till stor del blev ignorerade av den statliga televisionen. Den internationella tv-kanalen Vice News kallade Zygar och hans team ”de sista journalisterna i Ryssland”[6]

Under 2012–2014 tillhörde Zygar den grupp ”ledande ryska journalister” som höll årliga intervjuer med Rysslands president (sedermera premiärminister) Dmitrij Medvedev. Enligt en reporter på AP var Michail Zygars frågor ”skarpare än de övrigas”.[7]

2014 utsattes Dozjd för ett politiskt angrepp.[8] Problemen uppstod när kanalen sände inslag om de dagliga regeringskritiska demonstrationerna i Ukraina, vilka den statligt ägda televisionen avfärdade som en nynazistisk kupp. Under året stängde nästan samtliga kabel-tv-bolag av Dozjd [9] och sedan dess har kanalen varit ignorerad på bred front. Kanalen fick halvera kostnaderna, säga upp omkring 30 procent av de anställda och minska månadsbudgeten, men fick sedan besked om vräkning. I anslutning till detta samlade Dozjd in omkring en miljon dollar genom en crowd-funding-kampanj och bevisade att det fortfarande finns en efterfrågan av oberoende medier i Ryssland. Tv-kanalen började därefter sända från en vanlig lägenhet i Moskva.[10]

I december 2015 meddelade Zygar att han skulle sluta som chefredaktör.[11] Han berättade för tidningen Kommersant att han planerar att ägna sig åt sitt eget multimedieprojekt ”1917. Free History”, tillgänglig på hemsidan project1917.ru. ”Jag har drivit kanalen i fem och ett halvt år, alla företagsledare måste sluta efter en period, det är rätt, jag måste göra något” tillade Zygar.[12] Men enligt andra oberoende medier kan politiska påtryckningar ha legat bakom Zygars uppsägning. Chefredaktören på radiokanalen ”Echo Moskvy”, Alexej Venediktov, hävdade att några högt uppsatta statsmän, inklusive premiärminister Dmitrij Medvedev blev ursinniga av Zygars bok och krävde att Dozjds ägare Natalja Sindejeva skulle göra sig av med Zygar.[12]

Produktioner

[redigera | redigera wikitext]

Bibliografi

[redigera | redigera wikitext]
  • Vojna i mif (Krig och myter, krigsreportage) 2007
  • Gazprom – novoje russkoje oruzjie (Gazprom – det nya ryska vapnet) 2008
  • Vsia kremljovskaja rat (Männen i Kreml, inifrån Putins hov) 2015. På svenska 2017, Ordfront, i översättning av Nils Håkanson. ISBN 978-91-7037-940-6
  • Imperiet måste dö. 2018

Vsia kremljovskaja rat [13] låg under fyra månader överst på försäljningslistan i Ryssland. I boken följer Michail Zygar Vladimir Putins väg mot att bli den mest populäre ryske presidenten sedan decennier tillbaka, och illustrerar hur den ryska makteliten präglas av extrem paranoia.[14] Det tog Zygar sju år att skriva boken, som är baserad på intervjuer med nuvarande och tidigare medarbetare till den ryske presidenten. I boken parerar Zygar bilden av Putin som en kunnig och påhittig marionettemästare, med den demoniserande versionen förmedlad av Väst och den idoliserande versionen som de statliga medierna framställer. Zygar vill spåra det ryska ledarskapets glidning mot en aggressiv världssyn, som lett till krig i Östra Ukraina och det militära ingripandet i Syrien.[14]

Boken blev stor i Ukraina, då den avslöjade att annektering av Krim planerades av Kreml i december 2013.[15]

Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj har hyllat boken och sagt att “Det här är den första samlade beskrivningen av allt som har hänt under de senaste 20 åren, som jag har läst. Det är en mycket saklig studie som ger möjligheten att lära av förstahandskällor”.[16] John Kampfner på The Guardian kallade boken “En av de mest övertygande” [17] redogörelser som har skrivits om Vladimir Putin.” Enligt en recension i The Sydney Morning Herald är boken en “fascinerande, djupgående och auktoritativ studie av rysk politik”.[18]

Boken har även publicerats i bland annat Sverige, Tyskland, Bulgarien, Finland, Polen, Republiken Tjeckien och Ungern.

Projektet “1917. Free history”

[redigera | redigera wikitext]

I november 2016 lanserade Michail Zygar det digitala projektet “1917. Free history", se project1917.ru. På webbplatsen används dagboksanteckningar, biografier, brev, bilder med mera från ryska revolutionens samtid, för att låta besökarna följa de dagliga händelserna direkt.[19] Den på svenska utgivna boken Imperiet måste dö är en utlöpare av detta projekt, vilket han hänvisar till i bokens förord. Webbplatsen stödjs av Rysslands största sökmotor Yandex, största bank Sberbank och det sociala nätverket VKontakte. Projektet pågår fram till den 18 januari 2018 – då det skildrar den dag då regeringen upplöstes 1917. Projektet har lett till ett flertal samarbeten planerade under 2017: Utställningar i Moskva och Sankt Petersburg, och en föreställning på teatern Gogol-center i Moskva. En engelskspråkig version av webbplatsen lanserades i februari 2017.[20]

Filmer

[redigera | redigera wikitext]
  • To Bury Stalin (2013)
  • Who's the Power (2013)
  • Past and Duma (2013)

Utmärkelser

[redigera | redigera wikitext]

2014 meddelade den oberoende pressfrihetsorganisationen Committee to protect journalists (CPJ) att Michail Zygar hade tilldelats det årliga ”International Press Freedom Award”.[21] Han var den sjuttonde ryske personen att tilldelas priset (efter Tatiana Mitkova 1991, Jevgenij Kiseljov 1995, Jelena Masjuk 1997, Musa Muradov 2003, Dmitrij Muratov 2007 och Nadira Isajeva 2010).[22]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Mikhail Zygar, 23 februari 2017.
  1. ^ [a b c] Tjeckiska nationalbibliotekets databas, NKC-ID: pna2016926845, läst: 17 december 2022.[källa från Wikidata]
  2. ^ ”Mikhail Zygar, Russia - Awards - Committee to Protect Journalists”. cpj.org. https://cpj.org/awards/2014/mikhail-zygar-russia.php. 
  3. ^ ”Mikhail Zygar” (på amerikansk engelska). Journalism Festival. http://www.journalismfestival.com/speaker/mikhail-zygar. Läst 21 februari 2017. 
  4. ^ ”Mikhail Zygar author of 'All the Kremlin's Men' in conversation with Dr Sam Greene” (på brittisk engelska). Pushkin House. Arkiverad från originalet den 22 februari 2017. https://web.archive.org/web/20170222111442/http://www.pushkinhouse.org/events/2016/10/31/mikhail-zygar-author-of-all-the-kremlins-men-in-conversation-with-dr-sam-greene. Läst 21 februari 2017. 
  5. ^ ”Russia Cracks Down On Independent Media”. The Huffington Post. http://www.huffingtonpost.com/2014/12/22/russias-independent-tv-mikhail-zygar-meager-studio_n_6361876.html. 
  6. ^ ”The Last Journalists in Russia | VICE News” (på amerikansk engelska). VICE News. https://news.vice.com/article/the-last-journalists-in-russia. 
  7. ^ ”Russia Cracks Down On Independent Media”. The Huffington Post. http://www.huffingtonpost.com/2014/12/22/russias-independent-tv-mikhail-zygar-meager-studio_n_6361876.html. 
  8. ^ Liberty, Radio Free Europe/Radio. ”Russia's Dozhd TV Under Pressure” (på tyska). www.ecoi.net. http://www.ecoi.net/local_link/316126/454873_de.html. 
  9. ^ Harding, Luke; agencies (4 februari 2014). ”Russian news channel TV Rain may close after main carrier pulls plug” (på brittisk engelska). The Guardian. ISSN 0261-3077. https://www.theguardian.com/world/2014/feb/04/russian-news-channel-tv-rain. Läst 14 februari 2017. 
  10. ^ ”Russian indie TV facing wrath of Kremlin” (på amerikansk engelska). The Japan Times Online. 22 december 2014. ISSN 0447-5763. http://www.japantimes.co.jp/news/2014/12/22/world/politics-diplomacy-world/russian-indie-tv-facing-wrath-of-kremlin/. Läst 14 februari 2017. 
  11. ^ ”Cluster bomb”. The Economist. 17 september 2016. ISSN 0013-0613. http://www.economist.com/news/books-and-arts/21707179-how-russia-ruled-cluster-bomb. Läst 14 februari 2017. 
  12. ^ [a b] ”Chief editor of "Rain" is leaving the post”. en.news-4-u.ru. Arkiverad från originalet den 2016-10-19. https://archive.today/20161019003637/http://en.news-4-u.ru/chief-editor-of-rain-is-leaving-the-post.html. Läst 3 april 2017. 
  13. ^ Zygar, Mikhail (2016-09-06) (på english). All the Kremlin's Men: Inside the Court of Vladimir Putin. S.l.: PublicAffairs. ISBN 9781610397391. http://www.amazon.com/All-Kremlins-Men-Inside-Vladimir/dp/1610397398 
  14. ^ [a b] (www.dw.com), Deutsche Welle. ”The metamorphosis of Vladimir Putin | Europe | DW.COM | 06.10.2015”. DW.COM. http://www.dw.com/en/the-metamorphosis-of-vladimir-putin/a-18764962. 
  15. ^ ”Russian journalist: Kremlin’s plan on Crimea’s annexation born in 2013”. www.unian.info. http://www.unian.info/politics/1188776-russian-journalist-kremlins-plan-on-crimeas-annexation-born-in-2013.html. 
  16. ^ ”literary agency galina dursthoff”. www.dursthoff.de. http://www.dursthoff.de/book.php?PHPSESSID=1379e0081aa70b24804816cf760d3c65&m=3&aid=85&bid=181.  Arkiverad 23 oktober 2017 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 23 oktober 2017. https://web.archive.org/web/20171023230408/http://www.dursthoff.de/book.php?PHPSESSID=1379e0081aa70b24804816cf760d3c65&m=3&aid=85&bid=181. Läst 3 april 2017. 
  17. ^ Kampfner, John (3 oktober 2016). ”All the Kremlin’s Men: Inside the Court of Vladimir Putin – review” (på brittisk engelska). The Guardian. ISSN 0261-3077. https://www.theguardian.com/books/2016/oct/03/all-kremlins-men-mikhail-zygar-review-inside-court-vladimir-putin. Läst 14 februari 2017. 
  18. ^ Carroll, Steven (30 januari 2017). ”All the Kremlin's Men review: Mikhail Zygar on the powerbrokers behind Putin” (på amerikansk engelska). The Sydney Morning Herald. http://www.smh.com.au/entertainment/books/all-the-kremlins-men-review-mikhail-zygar-on-the-powerbrokers-behind-putin-20170127-gtzrri.html. Läst 14 februari 2017. 
  19. ^ ”A Russian social-media site is reliving 1917”. The Economist. http://www.economist.com/news/europe/21716058-project-1917-lets-vadimir-lenin-post-status-updates-russian-social-media-site-reliving-1917. 
  20. ^ ”Project1917” (på engelska). project1917.com. https://project1917.com/about.  ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 15 februari 2017. https://web.archive.org/web/20170215032906/https://project1917.com/about. Läst 3 april 2017. 
  21. ^ ”Mikhail Zygar, Russia - Awards - Committee to Protect Journalists”. cpj.org. https://cpj.org/awards/2014/mikhail-zygar-russia.php. 
  22. ^ ”Putin Is Losing the Battle to Restrain Online Media”. Newsweek. http://europe.newsweek.com/putin-losing-battle-restrain-online-media-298556?rm=eu. 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Michail_Zygar&oldid=56170404”