Mexikanska revolutionen

Mexikanska revolutionen
	; Kollage över mexikanska revolutionen.
Ägde rum	1910–20
Plats	Mexiko
Resultat	Revolutionär seger Porfirio Díaz avsätts från makten och går i exil i Frankrike; Konventionen i Aguascalientes mellan revolutionära ledare; Mexikanska konstitutionen 1917 antas; Mordet på viktiga revolutionära ledare Madero, Zapata och Carranza; Grundandet av Nationella revolutionära partiet;
Stridande
Kontrarevolutionära styrkor:; Federala trupper ledda av Porfirio Díaz; Styrkor ledda av Bernardo Reyes; Styrkor ledda av Félix Díaz; Victoriano Huertas armé ; stödda av: ; USA (till 1918) ; Brittiska imperiet (1916–18)	Revolutionära styrkor:; Maderistas; Orozquistas; Villistas; Zapatistas; Carrancistas; Magonistas; Seditionistas ; stödda: ; Kejsardömet Tyskland (1917–18)
Befälhavare och ledare
1910–11:; Porfirio Díaz; 1911–13:; Pascual Orozco, utkämpade egen revolution efter Díaz störtades och senare ställde sig sida vid sida med Huerta efter Huerta tagit makten; Bernardo Reyes, ledde egen revolution fram till sin död 1913; Félix Díaz, sida vid sida med Reyes och senare Huerta efter Reyes dog 1913; Emiliano Zapata, sida vid sida med Orozco tills Huerta tog makten; Victoriano Huerta, sida vid sida med Reyes tills Reyes dog 1913. Efter Reyes död startade Huerta sin egen revolution och tog makten; 1913–14:Victoriano Huerta; Pascual Orozco; 1914–19:Venustiano Carranza; Álvaro Obregón; 1920:; Venustiano Carranza †	1910–11:; Francisco Madero; Pascual Orozco, stred mot Díaz; Bernardo Reyes, stred mot Díaz; Pancho Villa; Emiliano Zapata; Venustiano Carranza; 1911–13:; Francisco Madero †; Pancho Villa; Venustiano Carranza; 1913–14:; Pancho Villa; Emiliano Zapata; Venustiano Carranza; Álvaro Obregón; 1914–19:; Pancho Villa; Emiliano Zapata †; 1920:; Álvaro Obregón
Förluster
500 döda	2 döda
	500 000–2 000 000 totalt mexikanska döda (civila och militära)

Mexikanska revolutionen var en våldsam social och kulturell rörelse i Mexiko, färgad av nationalistiska, socialistiska och anarkistiska tendenser. Revolutionen inleddes 1910 och 1911 tvingades statschefen Porfirio Díaz Mori gå i exil. Revolutionen fortsatte till 1916 och en ny konstitution antogs 1917. Oroligheter fortsatte dock till slutet av 1920-talet. År 1929 bildades det politiska partiet Partido Nacional Revolucionario (PNR) som senare kom att omvandlas till det nuvarande Partido Revolucionario Institucional (PRI).

Bakgrund

Under Porfirio Díazs regering åren 1876–1910, kallad Porfiriatet, genomgick Mexiko en stark ekonomisk utveckling. Denna förbättrade dock inte levnadsvillkoren för de stora massorna som levde i misär; även den etablerade medelklassen såg sin situation försämras. Ämbeten inom regeringen, industrin och handeln låg i händerna på en liten elit.^{[källa behövs]}

I början av 1900-talet organiserades flera stora strejker som slogs ner av militären och ett antal väpnade attacker mot de federala styrkorna utfördes av olika revolutionära grupper.

År 1908 deklarerade Díaz att hans legitime efterträdare borde komma från en organisation av mexikaner i verkliga politiska partier. Detta uttalande ledde till att flera oppositionspartier skapades, vilka kämpade emot varje försök till återval från Díaz sida.

Francisco Madero publicerade år 1909 sin bok La sucesión presidencial en México och postulerades som presidentkandidat av flera grupper i opposition mot Díaz, men fängslades av regeringen. Under valet 1910, där Díaz deklarerade sig som vinnare, var Madero fängslad men lyckades senare fly till USA, där han formulerade en revolutionär strategi. Han lovade stöd till indianer och småbönderna och att man skulle granska de fall där de berövats sin jord. Madero vann ett brett stöd.

Revolutionen

Den 20 november 1910 påbörjades den väpnade revolutionen mot Díaz. I delstaten Chihuahua formerades stora revolutionära styrkor med Francisco Villa och Pascual Orozco i spetsen. I Morelos gjorde bönderna uppror under ledning av Emiliano Zapata.

På våren 1911 segrade revolutionärerna och den 21 maj 1911 undertecknas ett fredsfördrag av Díaz regering och Maderos kabinett. Díaz gick i exil och Madero blev president efter sin seger i valen i oktober samma år. Fördraget inkluderade dock inte Maderos löften till indianer och småbönder angående den jord de berövats. Detta gjorde att många revolutionärer inte överlämnade sina vapen och zapatisterna krävde en omedelbar fördelning av jorden.

Efter en överraskande attack mot zapatisterna av Maderos armé gjorde Emiliano Zapata uppror mot Madero under mottot ”Tierra y Libertad”.^[5]

Fler uppror mot Madero följde, av allierade med Porfirio Díaz och av tidigare anhängare till Madero som Pascual Orozco och bröderna Flores Magón. USA, under den republikanske presidenten William Howard Taft, förenade sig med denna opposition mot Madero och utövade påtryckningar för att få fördelar för den amerikanska industrin i landet.

I början av 1913 gjorde militära styrkor i Mexico City uppror. Under tio dagar, kallade ”la Decena Trágica”, stred man i staden. När chefen för de med Madero lojala styrkorna sårades utsåg Madero generalen Victoriano Huerta till efterträdare. Huerta förrådde dock Madero och fängslade både honom och vicepresidenten Pino Suárez. Båda mördades två dagar senare.

Konstitutionalisterna

Victoriano Huerta blev president den 19 februari 1913, och stöddes av högsta domstolen och många delstatsguvernörer men avvisas av en majoritet av revolutionärerna och anhängare till Madero. Huerta nådde emellertid en uppgörelse med Pascual Orozco, som kontrollerade ett vidsträckt område längs gränsen i norr.

Omedelbart efter Huertas maktövertagande gjorde guvernören i Coahuila, Venustiano Carranza, uppror och i mars 1913 hade fyra arméer revolterat; ”el Liberador del Sur”, zapatista; den i nordost under Pablo González; den i nordväst under Álvaro Obregón och Carranza; och ”la División del Norte”, de Francisco Villa. De fick namnet ”konstitutionalisterna”, på grund av deras påstådda syfte att återinföra konstitutionen från 1857.

De tre styrkorna i norr enades om en plan, utsåg Carranza till chef och förordnade att denne skulle överta makten när man intagit Mexico City. Zapata sympatiserade med planen men undertecknade den inte.^{[källa behövs]}

USA:s ställning till revolutionen

I USA följdes utvecklingen noggrant och den nye presidenten, demokraten Woodrow Wilson, började stödja konstitutionalisterna mot Huerta men utövade också påtryckningar för att skydda amerikanska intressen. I mars 1914 hade Wilson planer klara för en ockupation av Tampico, Veracruz och Mexico City och en flotta låg redo på mexikanskt vatten. Den 1 april fick dock Wilson reda på att det tyska fartyget Ypiranga närmar sig Veracruz med en last av vapen till Huertas armé och han gav order om att Veracruz skulle ockuperas omgående för att förhindra att vapnen kom fram.

Venustiano Carranza krävde att de amerikanska trupperna skulle lämna Veracruz, medan Francisco Villa vägrade att fördöma invasionen. Senare beslutade Carranza och Villa gemensamt att de inte skulle göra något motstånd mot de amerikanska trupperna om dessa inte gick in i områden som kontrolleras av revolutionärerna.^{[källa behövs]}

Slutskedet

I augusti 1914 hade konstitutionalisterna segrat och Huerta undertecknar sin ovillkorliga kapitulation.

Konfrontationer uppstod genast mellan de olika grupperna av revolutionärer. De styrande bland konstitutionalisterna avsatte Carranza och Villa och valde Eulalio Gutiérrez till president. Motsättningarna växte dock mellan Carranza och regeringen. I slutet av 1914 lämnade Carranza med sina styrkor under Alvaro Obregón huvudstaden. Regeringen hade inga egna militära styrkor men stöddes av Zapata och Villa.

Carranza installerade sig i Veracruz och stöddes av generalerna Álvaro Obregón och Pablo Gonzalez som påbörjade en kampanj mot Zapatas och Villas styrkor.

I början av 1915 segrade Obregón i slagen vid Celaya och Aguascalientes över Villas ”la División del Norte”, och i november kom avgörandet, då Obregóns styrkor med hjälp av USA tillintetgjorde ”la División del Norte” i Agua Prieta. Villas styrkor splittrades och reducerades till en gerilla i delstaten Chihuahua. Därmed hade Eulalio Gutiérrez förlorat sitt militära stöd och han förklarade sitt ämbete avslutat. Senare besegrade Obregón också Zapata och i mitten av 1916 hade även dennes styrkor reducerats till en gerilla som inte innebar ett hot mot Obregón och Carranza.

Efter revolutionen

Carranza blev president 1915 och erkändes av USA, men lyckas inte med sitt syfte att återinföra konstitutionen från 1857. I september 1916 utlystes val för att välja en konstituerande kongress, vilken påbörjade sina sessioner i slutet av året.

I kongressen konfronterades två tendenser: Carranzas syfte att återinföra konstitutionen från 1857 och revolutionärernas kamp för en lösning av de sociala problemen. De senare triumferade på viktiga punkter. Bland annat ratificerades reformlagarna från 1857 med de begränsningar de innebar för prästerskapet, rätten till jordägande begränsades och nationens äganderrätt till mineral-, olje- och andra fyndigheter återinfördes. Carranza valdes till president för en period som slutade i november 1920. Den mexikanska konstitutionen 1917 var bland annat den första konstitutionen i världen som gav arbetare sociala rättigheter.

I mars 1916 attackerar en styrka ur Francisco Villas gerilla (Villa deltog inte personligen) byn Columbus i New Mexico, USA. Villas syfte med attacken var att skapa ett problem för Carranza i hans relationer med USA. USA skickade en straffexpedition under general Pershing vilken under 10 månader utan framgång försökte hitta Villa i bergen i delstaten Chihuahua.

Under revolutionen försiggick intensiva aktiviteter i Mexiko av olika agenter och diplomater för att bevaka USA:s och europeiska länders intressen. Här utmärkte sig Tyskland som manövrerade för att skapa ett öppet krig mellan Mexiko och USA för att på så sätt hålla USA utanför första världskriget. I januari 1917 skickade Tysklands utrikesminister Arthur Zimmermann ett telegram till Carranza, Zimmermanntelegrammet, med ett förslag till en allians som skulle inkludera en gemensam krigsplanering, ett gemensamt fredsfördrag och ett "…samtycke från vår sida…" att Mexiko skulle återerövra de territorier som förlorades till USA 1848. Den mexikanska regeringen avböjde dock denna allians. Telegrammet snappades upp och dechiffrerades av Storbritanniens underrättelsetjänst och blev, tillsammans med sänkningen av RMS Lusitania, det som orsakade att USA gick in i första världskriget mot Tyskland.

År 1920 gjorde en gren av carrancismen uppror mot Carranza. Carranza försökte dra sig tillbaka till Veracruz, men mördas i Tlaxcalantongo. Kongressen utsåg Adolfo de la Huerta till interimspresident och han ersattes senare av Álvaro Obregón.

Andra deltagare i revolutionen

Ett stort antal utländska legosoldater, äventyrare och altruister deltog i revolutionen. Bland dem fanns man svensken Ivor Thord-Gray som 1913–1914 deltog först som artillerist i Fransisco Villas styrkor och senare som kavalleriofficer i Carranzas armé under Obregón. Thord-Gray deltog i carrancisternas fälttåg tills de intog Mexico City. Senare skrev han verket English-Tarahumara dictionary och andra böcker om mexikansk arkeologi. År 1964 publicerade han boken Gringo bland rebeller. Han uttrycker i den en stark empati med revolutionärernas sak och en djup beundran för Tarahumara- och Yaqui-indianerna.

Se även

Mexikanska gränskriget

Referenser

Noter

^ Peter Calvert, Mexico, 1973
^ Wallechinsky: David Wallechinsky's Twentieth Century : History With the Boring Parts Left Out (1995).
^ Rummel, Rudolph J.: Death By Government (1994)
^ McCaa, Robert. ”Missing millions: the human cost of the Mexican Revolution” (på engelska). Hist.umn.edu. http://www.hist.umn.edu/~rmccaa/missmill/mxrev.htm. Läst 20 november 2014.
^ Imagining the Mexican Revolution : versions and visions in literature and visual culture. Cambridge Scholars Publishing. 2013. sid. 157. ISBN 978-1-4438-6570-8. OCLC 887508296. https://www.worldcat.org/oclc/887508296. Läst 25 januari 2021

Tryckta källor

Juan Brom, Esbozo de historia de México (1998), Editorial Grijalbo, ISBN 970-05-0937-0
Nueva Historia mínima de México (2004), El Colegio de México, ISBN 968-12-1139-1
Thomas Benjamin, La revolución Mexicana; Memoria, mito e historia (2003), Santillana Ediciones Generales, ISBN 968-19-0936-4
Friedrich Katz, La guerra secreta en México (1982) Ediciones Era, ISBN 968-411-424-9

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Mexikanska revolutionen.
Bilder & media

[1] Peter Calvert, Mexico, 1973

[2] Wallechinsky: David Wallechinsky's Twentieth Century : History With the Boring Parts Left Out (1995).

[3] Rummel, Rudolph J.: Death By Government (1994)

[4] McCaa, Robert. ”Missing millions: the human cost of the Mexican Revolution” (på engelska). Hist.umn.edu. http://www.hist.umn.edu/~rmccaa/missmill/mxrev.htm. Läst 20 november 2014.

[5] Imagining the Mexican Revolution : versions and visions in literature and visual culture. Cambridge Scholars Publishing. 2013. sid. 157. ISBN 978-1-4438-6570-8. OCLC 887508296. https://www.worldcat.org/oclc/887508296. Läst 25 januari 2021

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]