Jättehjort

	Jättehjort; Status i världen: Förhistorisk; Stratigrafisk utbredning: Sen pleistocen till sen holocen
	Skelett av jättehjort
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Däggdjur; Mammalia
Ordning	Partåiga hovdjur; Artiodactyla
Familj	Hjortdjur; Cervidae
Släkte	Megaloceros
Art	Jättehjort; M. giganteus
Vetenskapligt namn
	§ † Megaloceros giganteus
Auktor	Blumenbach, 1799
	Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Jättehjort eller irländsk älg (Megaloceros giganteus) är ett stort hjortdjur som levde under den senaste nedisningen Weichsel.

Djuret levde förmodligen mest i öppen mark då dess stora krona (hornen kunde bli upp till 3,65 meter breda och 40 kg tunga) antagligen försvårade framkomligheten i någon form av skog. Även själva djuret var ganska stort, förmodligen lite större än en nutida älg med en mankhöjd av cirka 2,1 meter, en vikt på upp till 700 kg och hornen hade också liknande konstruktion som hos den nutida älgen, även om kroppen påminde mer om en kronhjorts.^[1]

Det yngsta fyndet av ett skelett från en jättehjort är från 5 700 år f.Kr. och har gjorts på Irland där de flesta lämningarna har hittats i torvmossar, vilket föranleder det något missvisande namnet Irländsk älg (namnet är missvisande eftersom djuret inte är nära släkt med älgen och ej heller exklusivt irländskt då man funnit ben efter jättehjorten i andra delar av Europa och i Asien).^[2]^[1] Närmast nu levande släkting är dovhjorten (Dama dama).

I Irlands naturhistoriska museum förvaras ungefär 200 skallar med eller utan horn som alla hittades i landets myrområden. De flesta kvarlevor hittades i avlagringar som är 12 100 till 10 600 år gamla.^[1]

I Skandinavien har man påträffat flera fynd av jättehjorten i Danmark och Skåne.^[3]

Djurets horn var dess mest imponerande drag och det har även framlagts teorier om att dessa var en av orsakerna till att djuret dog ut. Tanken är då att djuret under konstant sexuellt inriktad evolution skulle ha utvecklat större och större horn för att locka fler och fler honor, vilket slutligen skulle ha resulterat i dess utdöende. Denna slutsats har dock ifrågasatts i diverse akademiska uppsatser, bland annat av Stephen Jay Gould. Gould menar att djurets hornstorlek var fullt normal i förhållande till dess kroppsstorlek och därför inte har något med utdöendet att göra.

Istället antas förändrade klimatförhållanden i samband med istidens slut i kombination med intensiv jakt av människan vara orsak till jättehjortens utrotande.^[3]

Noter

^ [a b c] Kazmi, Ghaier (2009). ”Megaloceros giganteus”. Extinct animals. Ross Piper. sid. 79-80. ISBN 978-0-313-34987-4
^ Megaloceros giganteus Arkiverad 12 februari 2019 hämtat från the Wayback Machine., Fossilworks, läst 2019-02-11.
^ [a b] Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000

Litteratur

Stuart, A. J., P. A. Kosintsev, T. F. G. Higham, och A. M. Lister. Pleistocene to holocene extinction dynamics in giant deer and woolly mammoth. Nature 431: 684-689 (October 7, 2004)

Externa länkar

Bilder från datorrekonstruktion av Jättehjorten [1]
BBC factfile från "Odjurens tid"[2]
Universitet i Berkleys sida "The Case of the Irish Elk"[3]
Bild på ett skelett av djuret [4]
Bild på djurets imponerande horn [5]

[Kazmi-1] [a b c] Kazmi, Ghaier (2009). ”Megaloceros giganteus”. Extinct animals. Ross Piper. sid. 79-80. ISBN 978-0-313-34987-4

[FW-2] Megaloceros giganteus Arkiverad 12 februari 2019 hämtat från the Wayback Machine., Fossilworks, läst 2019-02-11.

[ReferenceA-3] [a b] Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000

[1]

[2]

[3]