Megabalanus

	Megabalanus
	Skal av Megabalanus tintinnabulum, på en strand i Indien.
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Leddjur; Arthropoda
Understam	Kräftdjur; Crustacea
Klass	Maxillopoda
Ordning	Sessilia
Familj	Havstulpaner; Balanidae
Släkte	Megabalanus
Vetenskapligt namn
	§ Megabalanus
Auktor	Hoek, 1913
	Fossil, troligtvis av arten M. tintinnabulum, i breccia. Pennan på bilden är med för storleksjämförelse.
	Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Megabalanus är ett släkte av storvuxna havstulpaner.

Kännetecken

Megabalanus är som andra havstulpaner fastsittande (sessila) kräftdjur med ett skal av kalciumkarbonat. Arterna i släktet är storvuxna och djurens skal, som består av fem plattor, kan mäta upp till 7 centimeter i längd.^[1]^[2]^[3]

Ekologi

Som andra havstulpaner livnär sig Megabalanus som filtrerare. Vanligen lever de i den lägre intertidala zonen. Många arter bildar täta grupper, eller kluster, som kan bestå av några eller något tiotal individer, ibland något fler.

Att bilda större täta grupper är för många havstulpaner ett sätt att hävda sig i konkurrensen om utrymme med andra organismer, som skålsnäckor och musslor. Megabalanus hävdar sig dock främst genom att snabbt växa till en stor storlek.^[3] Den större storleken gör dem mindre utsatta för predation av andra djur, men gör dem tillräckligt stora för att vara värda att skörda för mänsklig konsumtion. Arten Megabalanus azoricus skördas, kokas och äts som en delikatess på Azorerna.^[4]

Arter

World Register of Marine Species inkluderar följande arter i släktet:^[5]

Megabalanus ajax (Darwin, 1854)
Megabalanus antillensis (Pilsbry, 1916)
Megabalanus azoricus (Pilsbry, 1916)
Megabalanus californicus (Pilsbry, 1916)
Megabalanus clippertonensis Zullo, 1969
Megabalanus coccopoma (Darwin, 1854)
Megabalanus concinnus (Darwin, 1854)
Megabalanus costatus (Hoek, 1913)
Megabalanus crispatus (Schröter) Darwin, 1854
Megabalanus decorus (Darwin, 1854)
Megabalanus dolfusii (de Alessandri, 1907)
Megabalanus dorbignii (chenu, 1843)
Megabalanus galapaganus (Pilsbry, 1916)
Megabalanus giganteum (Kolosváry, 1949)
Megabalanus honti (Kolosváry, 1950)
Megabalanus hungaricus (Kolosváry, 1941)
Megabalanus javanicus (Whithers, 1923)
Megabalanus leganyii (Kolosváry, 1950)
Megabalanus multiseptatus (Ross, 1964)

Megabalanus occator (Darwin, 1854)
Megabalanus peninsularis (Pilsbry, 1916)
Megabalanus plicatus (Hoek, 1913)
Megabalanus rosa (Choi, Anderson & Kim, 1992)
Megabalanus seguenzai (de Alessandri, 1895)
Megabalanus spinosus (Gmelin, 1791)
Megabalanus stultus (Darwin, 1854)
Megabalanus tanagrae (Pilsbry, 1928)
Megabalanus tintinnabulum (Linnaeus, 1758)
Megabalanus transsylvanicus (Kolosváry, 1950)
Megabalanus transversostriatus (Beurlen, 1958)
Megabalanus tulipiformis (Ellis, 1758)
Megabalanus validus Darwin, 1854
Megabalanus venezuelensis (Weisbord, 1966)
Megabalanus vesiculosus (Darwin, 1854)
Megabalanus vinaceus (Darwin, 1854)
Megabalanus volcano (Pilsbry, 1916)
Megabalanus xishaensis (Ren & Liu, 1978)
Megabalanus zebra Russell et al., 2003

Bildgalleri

Megabalanus
M. azoricus
M. tintinnabulum
M. coccopoma

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Noter

^ B. A. Foster (1987). ”Barnacle ecology and adaptation”. i A. J. Southward. Crustacean Issues V. Barnacle Biology. Balkema, Rotterdam. sid. 113–133. ISBN 90-6191-628-3
^ B. A. Foster & J. S. Buckeridge (1987). ”Barnacle palaeontology”. i A. J. Southward. Crustacean Issues V. Barnacle Biology. Balkema, Rotterdam. sid. 43–62. ISBN 90-6191-628-3
^ [a b] P. Doyle; A. E. Mather; M. R. Bennett; A. Bussell (1997). ”Miocene barnacle assemblages from southern Spain and their palaeoenvironmental significance”. Lethaia 29 (3): sid. 267–274. doi:10.1111/j.1502-3931.1996.tb01659.x.
^ Javier Quinteiro, Pablo Manent, Lois Pérez-Diéguez, José A. González, Corrine Almeida, Evandro Lopes, Ricardo Araújo, Gilberto P. Carreira, Manuel Rey-Méndez, Nieves González-Henríquez (28 april 2015). ”Phylogeography of a Marine Insular Endemic in the Atlantic Macaronesia: The Azorean Barnacle, Megabalanus azoricus (Pilsbry, 1916)”. PLOS ONE. https://journals.plos.org/plosone/article?id=10.1371/journal.pone.0124707. Läst 27 juli 2020.
^ Chan, Benny K.K. (2010). ”Megabalanus Hoek, 1913”. World Register of Marine Species. http://www.marinespecies.org/aphia.php?p=taxdetails&id=106123. Läst 1 februari 2012.

[Foster1987-1] B. A. Foster (1987). ”Barnacle ecology and adaptation”. i A. J. Southward. Crustacean Issues V. Barnacle Biology. Balkema, Rotterdam. sid. 113–133. ISBN 90-6191-628-3

[2] B. A. Foster & J. S. Buckeridge (1987). ”Barnacle palaeontology”. i A. J. Southward. Crustacean Issues V. Barnacle Biology. Balkema, Rotterdam. sid. 43–62. ISBN 90-6191-628-3

[Doyle1997-3] [a b] P. Doyle; A. E. Mather; M. R. Bennett; A. Bussell (1997). ”Miocene barnacle assemblages from southern Spain and their palaeoenvironmental significance”. Lethaia 29 (3): sid. 267–274. doi:10.1111/j.1502-3931.1996.tb01659.x.

[PLOS-4] Javier Quinteiro, Pablo Manent, Lois Pérez-Diéguez, José A. González, Corrine Almeida, Evandro Lopes, Ricardo Araújo, Gilberto P. Carreira, Manuel Rey-Méndez, Nieves González-Henríquez (28 april 2015). ”Phylogeography of a Marine Insular Endemic in the Atlantic Macaronesia: The Azorean Barnacle, Megabalanus azoricus (Pilsbry, 1916)”. PLOS ONE. https://journals.plos.org/plosone/article?id=10.1371/journal.pone.0124707. Läst 27 juli 2020.

[WoRMS-5] Chan, Benny K.K. (2010). ”Megabalanus Hoek, 1913”. World Register of Marine Species. http://www.marinespecies.org/aphia.php?p=taxdetails&id=106123. Läst 1 februari 2012.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]