Med utmärkt högaktning
Med utmärkt högaktning var det tidigare svenska sättet att avsluta brev till personer och företag som man inte var väl bekant med.[1][2] ”Högaktningsfullt”, som svenskar idag uppfattar som gammaldags artigt och mycket formellt, var ”aldrig artigt nog”[2] i tidigare svensk etikett, när man tilltalade med titlar. Enligt en annan källa från 1918 var ”Högaktningsfullt” lika lämpligt som ”Med utmärkt högaktning”.[3]
Alternativ var Med största högaktning[2] eller möjligen Med sann högaktning[4].
Ordet ”utmärkt” kan synas omotiverat för sentida standardsvensktalande, som uppfattar det som att ”utmärkt” betyder ”mycket bra”. Förklaringen är att “utmärkt” också betydde ”tydlig, uppenbar, påtaglig”, som i Svenska Akademiens ordboks citat: ”poeter af någon utmärktare betydelse”[4]. Med utmärkt högaktning betydde alltså med största mått av högaktning. Man jämföre med skolbetyget Med utmärkt beröm godkänd (latin Cum insigniore laude approbatur), varest ”utmärkt” har samma betydelse: ”med största mått av” beröm.
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ Mikael Reuter, ”Högakta och respektera. Reuters ruta” i Hufvudstadsbladet, nionde augusti 1989.
- ^ [a b c] Etikett och god ton. Praktisk handbok i sättet att uppföra sig. Del II. Husmoderns bibliotek. Stockholm 1933. Sidan 178.
- ^ Sven Linde, Brevställaren. Affärs‑ och privatkorrespondens, platsansökningar, tjänste- och tjänstgöringsbetyg, affärs‑ och rättshandlingar, post‑ och telegrafunderrättelser m. m.. Femte upplagan. Uppsala 1918
- ^ [a b] Svenska Akademiens ordbok: hög