Hoppa till innehållet

Mariner 2

Från Wikipedia
Mariner 2
Mariner 2
Mariner 2
StatusInaktiv
TypFörbiflygare
ProgramMarinerprogrammet
OrganisationNASA, JPL
NSSDC-ID1962-041A[1]
Uppdragets varaktighet4 mån, 7 dag
Sista kontakt3 januari 1963
Uppskjutning
UppskjutningsplatsCape Canaveral LC-12
Uppskjutning27 augusti 1962, 06:53:14 UTC
UppskjutningsfarkostAtlas-Agena
Omloppsbana runt Solen
Förbiflygning av Venus
Datum14 december 1962
Minsta avstånd34 773 km
Egenskaper
Massa202,8 kg
Effekt220 W
Kronologi
Föregående Nästa
Mariner 1 Mariner 3

Mariner 2, en interplanetarisk rymdsond byggd av den amerikanska rymdflygsstyrelsen NASA, var den andra i en serie om 12 planerade sonder (sedermera 10 då de två sista sonderna döptes om till Voyager) i Marinerprogrammet. Mariner 2 var en reservsond för Mariner 1 i händelse av att det uppdraget inte kunde genomföras. Mariner 1 förstördes kort efter uppskjutningen.

Mariner 2 blev den första konstgjorda rymdsonden att göra en förbiflygning av en annan planet.

Huvuduppdrag

[redigera | redigera wikitext]

Sonden sköts upp den 27 augusti 1962 med planeten Venus som mål. Väl framme skulle diverse vetenskapliga mätningar genomföras av till exempel magnetfält, partiklar[förtydliga] och strålning, atmosfäriska egenskaper samt planetens massa. Mätningar i rymden mellan planeterna genomfördes också.

Informationen Mariner 2 sände tillbaka indikerade att Venus rotationshastighet mycket sakta minskar, att planeten har en tjock koldioxidatmosfär, samt hög temperatur och högt atmosfäriskt tryck vid ytan. Det upptäcktes även att Venus inte har ett mätbart magnetfält. Planetens massa kunde uppskattas med högre precision och värdet på den astronomiska enheten (AU) kunde preciseras. Man förlorade kontakten med Mariner den 3 januari, 1963.

Rymdsonden befinner sig nu i en heliocentrisk bana runt solen.

Strömförsörjning

[redigera | redigera wikitext]

Mariner 2 var försedd med två solpaneler, 183 × 76 cm respektive 152 × 76 cm. Den kortare panelen var försedd med ett litet solsegel för att utjämna solvindskrafter. Sonden innehöll även ett 1 kWh silver-zinkbatteri som laddades från solpanelerna. Batteriet användes som kraftkälla i situationer där solpanelerna inte användes, till exempel innan de fällts ut, i skugga eller under hög last.

Kommunikation

[redigera | redigera wikitext]

För kommunikation med jorden användes en 3 W radiosändare och en parabolantenn.

Manövrering

[redigera | redigera wikitext]

En 225 N monopropellantmotor och kvävgasdysor användes för kursjusteringar.