MPLA
| Folkrörelsen för Angolas befrielse Movimento Popular de Libertação de Angola | |
.svg) | |
| Förkortning | MPLA |
|---|---|
| Land |  Angola |
| Grundat | 10 december 1956 |
| Grundare | Agostinho Neto Viriato da Cruz |
| Politisk ideologi | Socialism Antikolonialism |
| Politisk position | Vänster |
| Internationellt samarbetsorgan | Socialistinternationalen |
| Färg(er) | Röd, svart |
| Angolansk politik Politiska partier Val | |
Folkrörelsen för Angolas befrielse,[1] MPLA (portugisiska: Movimento Popular de Libertação de Angola), är ett socialistiskt politiskt parti i Angola. Det är det största politiska partiet i landet och har innehaft regeringsmakten oavbrutet sedan Angolas självständighet år 1975. Mellan 1977 och 1991 gick partiet formellt under namnet Folkrörelsen för Angolas befrielse – Arbetarpartiet (MPLA-PT).
Historia
[redigera | redigera wikitext]Grundande
[redigera | redigera wikitext]På mitten av 1950-talet började nationalistiska idéer om avkolonisering och självständighet på allvar få fäste i Portugisiska Angolas huvudstad Luanda, främst bland utbildade afrikaner och mestiços. Bland de första grupperingar som aktivt började arbeta mot detta mål fanns det nybildade Angolanska kommunistpartiet, grundat 1955 med stöd av Portugisiska kommunistpartiet, samt det något äldre Partiet för den förenade kampen för afrikaner i Angola (PLUAA) under ledning av Viriato da Cruz.[2] Dessa två partier gick i december 1956 samman för att bilda en gemensam politisk organisation, nämligen Folkrörelsen för Angolas befrielse (MPLA).[2] Man hade sitt huvudsakliga stöd bland intellektuella, lägre tjänstemän och mbundufolket som bebodde trakterna kring huvudstaden Luanda. Missnöjet växte dramatiskt hos dessa grupper, utbildade angolaner som var integrerade i den koloniala ekonomin men samtidigt tydligast kände hur den koloniala rashierarkin hindrade dem från att någonsin nå högre positioner i samhället eller yrkeslivet.[3] Politisk opposition mot Portugals kolonialvälde var totalförbjudet och afrikaner som organiserade sig politiskt bestraffades mycket hårt varför MPLA tvingades verka i hemlighet. Agostinho Neto valdes till MPLA:s ordförande 1960, men han och flera andra angolanska nationalister greps av den portugisiska hemliga polisen samma år och skickades i exil. Året därpå exploderade våldet i Angola när afrikanska tvångsarbetare på bomullsplantagerna, som tvingades arbeta för de vita nybyggarna under slaveriliknande förhållanden,[4] inledde en strejk för bättre arbetsvillkor som eskalerade till en väpnad revolt mot kolonialherrarna. MPLA försökte i februari 1961 att storma fängelset i Luanda för att frita politiska fångar och de kommande månaderna reste sig olika folkgrupper och politiska rörelser i uppror.[5][6] Neto flydde tillbaka till Angola 1962 och tog åter över ledningen för MPLA som gradvis intensifierade sin självständighetskamp, främst genom sin väpnade gren, Folkarmén för Angolas befrielse.[7] De portugisiska kolonialkrigen skulle bli en utdragen och mycket blodig avkoloniseringsprocess då Portugal finansierades av Nato samt utländska storföretag som tilläts utvinna olja och mineraler i Angola.[8][6]
Utveckling under inbördeskriget
[redigera | redigera wikitext]Efter nejlikerevolutionen 1974 där Portugals fascistiska militärregering störtades gavs samtliga kolonier självständighet och MPLA utropade Folkrepubliken Angola där man dominerade statsapparaten genom ett enpartisystem. Genast blev Angola dock en skådeplats för ett av kalla krigets blodiga krig via ombud, det angolanska inbördeskriget, där USA och Sydafrika stödde antikommunistiska gerillarörelser, medan MPLA tidigt fick stöd från Kuba.[9] MPLA:s väpnade gren blev det självständiga Angolas försvarsmakt och döptes om till Folkets väpnade styrkor för Angolas befrielse (FAPLA).[10] MPLA:s partiordförande Agostinho Neto förespråkade utrikespolitisk alliansfrihet, en etniskt inklusiv inrikespolitik och en gradvis socialistisk samhällsutveckling. Han var misstänksam mot Sovjetunionen vilket ledde till splittring inom partiet, där en radikal falang under ledning av inrikesministern Nito Alves ansåg att MPLA hade övergivit idén om klasskamp, stött bort Moskva och svikit de revolutionära idealen.[11] Alves började placera ut lojalister inom myndigheter och armén för att öka sitt inflytande i partiet, men till slut anklagade MPLA:s centralkommitté honom för fraktionsbildning. Han avsattes från sin ministerpost och började därefter planera en statskupp mot Neto. Kuppförsöket i maj 1977 misslyckades helt, inte minst tack vare att de kubanska styrkorna i landet tog Netos sida, och omfattande utrensningar inom partiet och hela det angolanska samhället följde där tusentals människor arresterades. I december samma år hölls den första partikongressen där man officiellt antog marxism-leninism som ideologi och utökade partiets namn till Folkrörelsen för Angolas befrielse – Arbetarpartiet (MPLA-PT).
Idén om att hålla Angola alliansfritt under kalla kriget gick om intet när inbördeskriget eskalerade och MPLA såg sig tvingat att söka diplomatiskt, ekonomiskt och militärt stöd hos Sovjetunionen. Efter att Angola och Zaire 1978 kommit överens om att sluta stödja fientliga gerillagrupper i respektive land eliminerades FNLA som ett hot mot MPLA, vars kvarvarande konkurrent om makten var UNITA som erhöll omfattande militärt stöd från Pretoria.[12] På grund av inbördeskriget dröjde det ända till 1980 innan allmänna val hölls i landet och då var det indirekta val där ingen opposition tilläts. Därefter dröjde det till 1986 innan nästa parlamentsval hölls men valresultatet var detsamma; 100 % av rösterna och samtliga mandat i Folkförsamlingen gick till MPLA-PT.[13]
Efter kalla krigets slut
[redigera | redigera wikitext]I parlamentsvalet 2008, det andra flerpartivalet sedan självständigheten, vann MPLA hela 82 % av rösterna och erhöll överlägsen majoritet i Angolas nationalförsamling.[14]
Politisk plattform
[redigera | redigera wikitext]Likt i många andra afrikanska länder var byggandet av en ny nationell identitet efter självständigheten helt centralt för att säkra legitimitet och anspråk på regeringsmakten. Detta gällde även MPLA:s maktövertagande i Angola, ett krigshärjat land djupt splittrat längs etniska, kulturella och ideologiska skiljelinjer.[15] Den ideologiska linjen bestämdes på 1977 års partikongress vara marxism-leninism,[16] men efter kalla krigets slut förkastades denna position och man bytte man officiellt till socialdemokrati.[17] MPLA är idag anslutet till Socialistinternationalen och har ett ungdomsförbund som heter Juventude do Movimento Popular da Libertação de Angola.
Källor
[redigera | redigera wikitext]- ^ Utrikesutskottets betänkande 1987/88:28 om Angola
- ^ [a b] Africa Year Book and Who's who, 1977. s 238.
- ^ ”The Large Small War in Angola”. The Annals of the American Academy of Political and Social Science 541: sid. 132. september 1995. https://www.jstor.org/stable/1048280.
- ^ ”Forced Labor in Portuguese Africa: Galvao's Suppressed Report”. Africa Today 8 (3): sid. 6. februari 1961. https://www.jstor.org/stable/4184179.
- ^ Shanti Sadiqali (januari 1976). ”Angola: Hopes and Fears”. India International Centre Quarterly 3 (1): sid. 24. https://www.jstor.org/stable/23001866.
- ^ [a b] Peter Shapiro (1972). ”Report from Angola”. Issue: A Journal of Opinion 2 (3): sid. 39. https://www.jstor.org/stable/1166426.
- ^ Collelo, Thomas (1991). Angola: A country study. Vol. 550, no. 59. Washington DC: Government Printing Office. Sid. 210.
- ^ ”Kronologi: Portugal”. Världens händelser. Sveriges Television. Arkiverad från originalet den 23 juli 2012. https://archive.is/20120723051016/http://svt.se/2.150397/1.2585366/kronologi_portugal.
- ^ ”US Foreign Policy: Lessons from the Angola Conflict”. Africa Today 39 (1/2): sid. 53-71. 1992. https://www.jstor.org/stable/4186803.
- ^ Fontanellaz, Adrien (2019). War of Intervention in Angola: Cuban and Angolan Forces at War, 1976-1983. Africa@War No. 34. Solihill: Helion & Co. s.6
- ^ Fauvet, Paul (1977). ”Angola: The Rise and Fall of Nito Alves”. Review of African Political Economy 4 (9): sid. 88–104. doi:. ISSN 0305-6244. OCLC 9974728331.
- ^ Tvedten, Inge (1992). ”U.S. Policy towards Angola since 1975”. The Journal of Modern African Studies 30 (1): sid. 36-37. https://www.jstor.org/stable/161045.
- ^ Angola Inter-Parliamentary Union
- ^ ”Angola: Ten years of peace but at what price?”. BBC News. 4 april 2012. http://www.bbc.co.uk/news/world-africa-17589021. (engelska)
- ^ ”Angola: Nationalist Narratives and Alternative Histories Introduction”. Kronos (45): sid. 10-16. 2019. https://www.jstor.org/stable/26916212.
- ^ Paul Fauvet (1979). ”In Defence of the MPLA and the Angolan Revolution”. Review of African Political Economy (15/16): sid. 148. https://www.jstor.org/stable/3997999.
- ^ Santos, Hélia (2008), ”MPLA (Angola)”, A Historical Companion to Postcolonial Literatures - Continental Europe and its Empires (Edinburgh University Press): s. 480, http://books.google.fr/books?id=Ghah5S3usnsC&pg=PA480&lpg=PA480&dq=mpla+angola+social+democratic&source=bl&ots=hxfntx9_9y&sig=UJ_BPW5nx_wwFF7QrYxZtN1Q8uE&hl=en&sa=X&ei=aYwqT9TKL42YOpHK4ZcO&redir_esc=y#v=onepage&q=mpla%20angola%20social%20democratic&f=false
| |||||||||||||||||||||||||||||||||
