Luzontrast
| Luzontrast | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Tättingar Passeriformes |
| Familj | Trastar Turdidae |
| Släkte | Turdus |
| Art | Luzontrast T. thomassoni |
| Vetenskapligt namn | |
| § Turdus thomassoni | |
| Auktor | (Seebohm, 1894) |
Luzontrast[1] (Turdus thomassoni) är en fågel i familjen trastar inom ordningen tättingar.[2]
Utseende och läte
[redigera | redigera wikitext]Luzontrasten är en mörk trast, svart med mörkbrunt huvud. Näbb och ögonring är lysande orangefärgade, liksom ben och fötter. Lätet består av låga "chup" och explosiva skallrande serier, framför allt när den störs. Sången är repetativ men behaglig, bestående av melodier och drillar.
Utbredning och systematik
[redigera | redigera wikitext]Luzontrasten förekommer i norra Filippinerna, på ön Luzon. Den delas in i två underarter med följande utbredning:
- Turdus thomassoni thomassoni – bergen på norra Luzon
- Turdus thomassoni mayonensis – bergen på södra Luzon
Tidigare inkluderades luzontrasten i ötrasten (Turdus poliocephalus), men denna har efter studier delats upp i ett antal arter, bland annat luzontrasten.[3]
Levnadssätt
[redigera | redigera wikitext]Luzontrasten hittas i bergsskogar över 1000 meters höjd. Den födosöker på alla nivåer i skogen, genom att plocka frukt från träd eller vända torra löv på marken på jakt efter insekter.
Status
[redigera | redigera wikitext]IUCN erkänner den inte som art, varför dess hotstatus inte bedömts.
Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ BirdLife Sverige (2024) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
- ^ Gill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2024. IOC World Bird List (v14.2). doi : 10.14344/IOC.ML.14.2.
- ^ Reeve AH, G Gower, JM Pujolar, BT Smith, B Petersen, U Olsson, T Haryoko, B Koane, G Maiah, MPK Blom12, PG Ericson, M Irestedt, F Racimo & KA Jønsson. 2023. Population genomics of the island thrush elucidates one of earth’s great archipelagic radiations. Evolution Letters 7(1), 24–36.