Londonprotokollet (1944)
Londonprotokollet (engelska: London protocol [a]; tyska: Londoner Protokoll eller Zonenprotokoll ) trädde i kraft vid Nazitysklands villkorslösa kapitulation vid andra världskrigets slut, och definierade segrarmakternas inbördes uppdelning av Efterkrigstyskland i ockupationszoner, förutom Berlin, som fick en särskild status som en gemensamt ockuperad del, men för förvaltningen indelad i sektorer.[1][3]
Tillkomst och utveckling
[redigera | redigera wikitext]Protokollet utarbetades av European Advisory Commission (EAC), en kommission tillsatt efter beslut av Storbritanniens, USA:s och Sovjetunionens utrikesministrar vid Moskvakonferensen i oktober 1943.[4][5] Som namnet antyder, hade kommissionen sitt säte i London, närmare bestämt i Lancaster House.
Man utgick ifrån Tysklands utbredning per den 31 december 1937, respektive Stor-Berlin, såsom det definierades i Groß-Berlin-Gesetz från den 27 april 1920.[1]
I Londonprotokollet lämnades frågan om Tysklands östgräns därhän.
Första versionen
[redigera | redigera wikitext]
I den första versionen, från den 12 september 1944, definierades tre ockupationszoner och tre Berlinsektorer; i båda fallen rör det sig om en östlig, en nordvästlig och en sydvästlig del. Den östliga zonen respektive sektorn tilldelades Sovjetunionen, medan det än så länge lämnades öppet vilka delar Storbritannien och USA skulle tilldelas.
Protokollet stipulerade att varje zon skulle ställas under en överbefälhavare, utsedd av regeringen för det land ockupationsstyrkorna tillhörde.
Berlin skulle delas in i sektorer för respektive ockupationsmakt men formellt stå under gemensam ockupation och styras gemensamt av en kommendatur, till vilken ockupationsmakterna bidrog med var sin kommendant utsedd av överbefälhavaren för respektive ockupationszon.[6]
Andra versionen
[redigera | redigera wikitext]
Vid Québec-konferensen 12–16 september nåddes en överenskommelse om att Storbritannien, efter smärre gränsjusteringar, skulle få den nordvästra zonen. USA fick därmed sydvästzonen och, eftersom den saknade kust, även Bremens och Bremerhavens hamnar vid Nordsjön.[7][8] Detta fördes till protokollet med ett tillägg daterat 14 november 1944, där zonindelningen nu specificerades noggrannare. Storbritannien tilldelades den nordvästra Berlinsektorn, och USA den sydvästra.
Londonprotokollet, med tillägget från 14 november 1944, godkändes av Storbritannien den 5 december, USA den 2 februari samt Sovjetunionen den 6 februari, och trädde i kraft vid Tysklands kapitulation 7/8 maj 1945.[9]
Tredje och slutliga versionen
[redigera | redigera wikitext]
På Jaltakonferensen (4–11 februari) beslutades att Frankrike skulle få en västlig ockupationszon, till vilken Storbritannien och USA avträdde delar av sina zoner.[7] Frankrike började under våren ta över detta område och EAC fick i uppdrag att utarbeta ett motsvarande tillägg till Londonprotokollet, inklusive en öppning för en fransk Berlinsektor. Den tredje och slutliga versionen av protokollet färdigställdes den 26 juli och kunde träda i kraft den 13 augusti 1945, efter formellt beslut på Potsdamkonferensen (17 juli – 2 augusti).[2][10]
Den slutliga fördelningen av de tre västmakternas Berlinsektorer, det vill säga med tillägg av Frankrikes deltagande, beslutades vid det allierade kontrollrådets första möte, den 30 juli, i samband med Potsdamkonferensen.[6]
EAC upplöstes i samband med Potsdamkonferensens beslut att skapa Utrikesministarnas råd.[11]
Se även
[redigera | redigera wikitext]Anmärkningar
[redigera | redigera wikitext]- ^ Engelsk titel: Protocol on Zones of Occupation and the Administration of the "Greater Berlin" Area, September 12, 1944.[1]
Engelsk, fullständig titel på den slutliga versionen: Protocol between the governments of the United Kingdom, the United States of America, and the Union of Soviet Socialist Republics, and the provisional government of the French Republic on the zones of occupation in Germany and the administration of “Greater Berlin”, September 12, 1944, as amended by the agreements of November 14, 1944 and July 26, 1945.[2]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c] Protocol on Zones of Occupation and the Administration of the "Greater Berlin" Area, September 12, 1944 Arkiverad 13 november 2020 hämtat från the Wayback Machine., läst 10 november 2020.
- ^ [a b] The Allied Governments on the Zones of Occupation and the Administration of "Greater Berlin" (July 26, 1945). [ofullständig återgivning] German History in Documents and Images (GHDI), German Historical Institute, Washington, DC. Läst 10 november 2020.
- ^ Wolfgang Benz (11 april 2005). Errichtung der Besatzungsherrschaft Bundeszentrale für politische Bildung. Läst 4 november 2020.
- ^ Werner Breunig (1989). Verfassunggebung in Berlin 1945–1950 Beiträge Zur Politischen Wissenschaft, Band 58. Duncker & Humblot. ISSN 0582-0421. Läst 10 november 2020.
- ^ Hans-Günter Kowalski. Die „European Advisory Commission“ als Instrument alliierter Deutschlandplanung 1943–1945 Vierteljahrshefte für Zeitgeschichte, 1971. Läst 10 november 2020.
- ^ [a b] Gerhard Keiderling (2000). Es herrschte das Prinzip der Einstimmigkeit: Die Alliierte Kommandantur 1945-1948 Berlinische Monatsschrift, Luisenstädtischen Bildungsverein. Läst 11 november 2020.
- ^ [a b] Gustav-Adolf Caspar (1979). Die Kriegslage vom Herbst 1943 bis zum Winter 1944/45 und das Entstehen der Vereinbarungen über die Grenzen der Besatzungs- zonen in Deutschland Militärgeschichtliche Mitteilungen, De Gruyter. Läst 11 november 2020.
- ^ Memorandum Approved by the Combined Chiefs of Staff, 16 september 1944, tillgängliggjord hos: Office of the Historian. Läst 11 november 2020.
- ^ Amending Agreement on Zones of Occupation and the Administration of the "Greater Berlin" Area, November 14, 1944 Arkiverad 13 november 2020 hämtat från the Wayback Machine., läst 11 november 2020.
- ^ Protokoll über die Besatzungszonen in Deutschland und die Verwaltung von Groß-Berlin, 26 juli 1945 (tysk översättning), tillgänglig på: verfassung.de, läst 11 november 2020.
- ^ Hans J. Reichhardt (red.), (1990). Die Entstehung der Verfassung von Berlin: Eine Dokumentation Walter de Gruyter. Läst 11 november 2020.