Hoppa till innehållet

Ljusbrun jätteekorre

Från Wikipedia
Ljusbrun jätteekorre
Status i världen: Nära hotad[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
InfraklassHögre däggdjur
Eutheria
OrdningGnagare
Rodentia
FamiljEkorrar
Sciuridae
SläkteJätteekorrar
Ratufa
ArtLjusbrun jätteekorre
R. affinis
Vetenskapligt namn
§ Ratufa affinis
Auktor(Raffles, 1821)
Utbredning
Utbredningsområde
Hitta fler artiklar om djur med

Ljusbrun jätteekorre (Ratufa affinis[2][3][4]) är en däggdjursart som först beskrevs av Thomas Stamford Raffles 1821. Ratufa affinis ingår i släktet jätteekorrar och familjen ekorrar.[5][6] IUCN kategoriserar arten globalt som nära hotad.[1]

Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[5] Wilson & Reeder (2005) skiljer mellan 9 underarter.[3]

Uppstoppat exemplar med mera ovanlig färgteckning.

Arten når en kroppslängd (huvud och bål) av 32 till 35 cm, en svanslängd av 37 till 44 cm och en vikt mellan 930 och 1575 g. Pälsens färg varierar mellan de olika populationerna. Grundfärgen är ljusbrun till orangebrun på ovansidan och ännu ljusare brun till vitaktig på undersidan. Ibland förekommer vita kinder, ett svart skägg eller en svart svans. I vissa regioner är ovansidan mycket mörkare till nästan svartaktig.[7]

Utbredning och habitat

[redigera | redigera wikitext]

Denna jätteekorre förekommer på södra Malackahalvön, på Borneo och på Sumatra. Arten vistas i fuktiga städsegröna skogar och hittas även i odlingar och trädgårdar.[1]

Hanar och honor är aktiva på dagen och de lever utanför parningstiden ensam. Det klotrunda boet byggs av olika växtdelar och placeras i trädens krona. Individerna klättrar huvudsakligen i växtligheten och de markerar reviret genom att skrapa bark från grenar samt med hjälp av urin. Inom en kvadratkilometer förekommer vanligen 11 individer. De har höga varningsläten och flera andra läten för kommunikationen. Ljusbrun jätteekorre äter huvudsakligen växtdelar som blad, frukter, bark och frön (ofta från dipterokarpväxter). I mindre mått ingår insekter i födan. När arten äter eller under andra tider när den känner sig ohotad hänger svansen ner. När jätteekorren skuttar iväg håller den svansen vågrätt. Den jagas bland annat av rovfåglar som orienthjälmörn (Spilornis cheela), av trädlevande ormar, av kattdjur och av människan.[7]

Det är nästan inget känt om fortplantingssättet. Antagligen är artens parningsbeteende lika som hos andra jätteekorrar. De kan ha två kullar per år med cirka tre ungar. Dräktighetens längd varierar mellan 28 och 84 dagar. Artens släktingar lever i fångenskap upp till 20 år.[7]

  1. ^ [a b c] 2008 Ratufa affinis Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2012.2 <www.iucnredlist.org>. Läst 24 oktober 2012.
  2. ^ Wilson, Don E., and DeeAnn M. Reeder, eds. (1992) , Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference, 2nd ed., 3rd printing
  3. ^ [a b] (2005) , website Ratufa affinis, Mammal Species of the World
  4. ^ Wilson, Don E., and F. Russell Cole (2000) , Common Names of Mammals of the World
  5. ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (3 december 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. Arkiverad från originalet den 18 juni 2012. https://web.archive.org/web/20120618223324/http://www.catalogueoflife.org/services/res/2011AC_26July.zip. Läst 24 september 2012. 
  6. ^ ITIS: The Integrated Taxonomic Information System. Orrell T. (custodian), 2011-04-26
  7. ^ [a b c] Branson & Siciliano Martina (3 december 2013). ”Pale giant squirrel” (på engelska). Animal Diversity Web. University of Michigan. Arkiverad från originalet den 20 september 2016. https://web.archive.org/web/20160920030849/http://animaldiversity.org/accounts/Ratufa_affinis/. Läst 13 januari 2016. 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]