Ljunggökbi

	Ljunggökbi
	Ljunggökbi, hona, från Skåne.
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Leddjur; Arthropoda
Understam	Sexfotingar; Hexapoda
Klass	Insekter; Insecta
Ordning	Steklar; Hymenoptera
Underordning	Midjesteklar; Apocrita
(orankad)	Gaddsteklar; Aculeata
Överfamilj	Bin; Apoidea
Familj	Långtungebin; Apidae
Släkte	Gökbin; Nomada
Art	Ljunggökbi; Nomada rufipes
Vetenskapligt namn
	§ Nomada rufipes
Auktor	Fabricius, 1793
	Ljunggökbi, hane, norra Wales.
	Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Ljunggökbi, Nomada rufipes, är ett bi i släktet gökbin.^[2]^[1]

Beskrivning

Arten är 7 till 9 mm lång, har mycket kort behåring och svart grundfärg, med röda ben (hos hanen varierande från orangerött till gult) och röda antennbaser. Röda markeringar finns även på huvudet: Käkar, kinder, framtill på clypeus (munskölden) och överläppen^[a]. På mellankropp och bakkropp finns blekgula fält, för bakkroppens del i form av sidofläckar på tergiterna^[b] 2 och 3, samt som tvärband på tergiterna 4 till 5 hos honan, 4 till 6 hos hanen.^[3]

Ekologi

Ljunggökbiet är boparasit hos sandbin (Andrena'), framför allt ljungsandbi, men även sommarsandbi, tandsandbi, och Andrena simillima. En brittisk population på Salisbury Plain har Andrena nitidiuscula som sin värd.^[4] Ljunggökbiet förekommer i samma miljöer som sina värdar, främst hedmarker,^[5] men även alvarmarker och liknande, hällbaserade biotoper, samt gles skog, företrädesvis tall^[3]. Arten flyger till ett stort urval av näringsväxter, av vilka ljungväxter som ljung och korgblommiga växter som stånds kan nämnas.^[5] Flygtiden i norra delen av utbredningsområdet är under juli och augusti^[3]; längre söderut från slutet av juni till mitten av september^[4].

Utbredning

Arten förekommer i större delen av Europa samt österut till Sibirien samt i Nordafrika.^[5]

I Sverige finns Ljunggökbiet i större delen av landet upp till Norrbotten.^[3] I Finland har det observerats från Åland och sydkusten upp till Kajanaland.^[6]

Status

Globalt är arten klassificerad som livskraftig ("LC") av IUCN, men totalt sett minskar populationen. Som främsta anledning anges luftföroreningar, vilka påverkar pollenförekomsten hos värdbinas föroväxter, och i sin förlängning även ljunggökbiet.^[4] I Sverige^[7] och Finland>ref name="FAC"/> är arten klassificerad som livskraftig.

Kommentarer

^ Clypeus, även kallad munskölden, är den platta som sitter högst upp mellan käkarna. Under denna sitter labrum eller överläppen.
^ Tergiterna är segmenten på bakkroppens ovansida. Honan har 6 sådana, hanen 7, som numreras med början framifrån. Motsvarande segment på bakkroppens undersida kallas sterniter.

Källor

^ [a b] ”Nomada rufipes Fabricius, 1793” (på engelska). ITIS. http://www.itis.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=767524. Läst 17 april 2023.
^ [a b] Cederberg, Björn (2006). ”Nomada rufipes Fabricius, 1793 | ljunggökbi”. Namn och släktskap. Artdatabanken. https://namnochslaktskap.artfakta.se/taxa/103225/details?lang=sv. Läst 17 april 2023.
^ [a b c d] Cederberg, B., Holmström, G., Hall, K. & Berg, A. (2022). ”Ljunggökbi Nomada rufipes”. Artbestämning. Artdatabanken. https://artfakta.se/artbestamning/taxon/nomada-rufipes-103225. Läst 17 april 2023.
^ [a b c] Smit, J. 2014 Nomada rufipes . Från: IUCN 2014. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 17 april 2023.
^ [a b c] M Edwards (22 december 2011). ”Nomada rufipes Fabricius, 1793” (på engelska). Bees, Wasps, and Ants Recording Society. http://www.bwars.com/index.php?q=bee/apidae/nomada-rufipes. Läst 20 juni 2013.
^ Juho Paukkunen (2019). ”Ljunggökbi – Nomada rufipes”. Finlands Artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.204696. Läst 17 april 2023.
^ Cederberg, B., Hagman, A., Johansson, N., Stenmark, M. et al. (2020). ”Ljunggökbi Nomada rufipes”. Naturvård. Artdatabanken. https://artfakta.se/naturvard/taxon/nomada-rufipes-103225. Läst 17 april 2023.

Externa länkar

[huvud-3] Clypeus, även kallad munskölden, är den platta som sitter högst upp mellan käkarna. Under denna sitter labrum eller överläppen.

[bakkropp-4] Tergiterna är segmenten på bakkroppens ovansida. Honan har 6 sådana, hanen 7, som numreras med början framifrån. Motsvarande segment på bakkroppens undersida kallas sterniter.

[ITIS-1] [a b] ”Nomada rufipes Fabricius, 1793” (på engelska). ITIS. http://www.itis.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=767524. Läst 17 april 2023.

[dyn-2] [a b] Cederberg, Björn (2006). ”Nomada rufipes Fabricius, 1793 | ljunggökbi”. Namn och släktskap. Artdatabanken. https://namnochslaktskap.artfakta.se/taxa/103225/details?lang=sv. Läst 17 april 2023.

[ADB-5] [a b c d] Cederberg, B., Holmström, G., Hall, K. & Berg, A. (2022). ”Ljunggökbi Nomada rufipes”. Artbestämning. Artdatabanken. https://artfakta.se/artbestamning/taxon/nomada-rufipes-103225. Läst 17 april 2023.

[IUCN-6] [a b c] Smit, J. 2014 Nomada rufipes . Från: IUCN 2014. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 17 april 2023.

[BW-7] [a b c] M Edwards (22 december 2011). ”Nomada rufipes Fabricius, 1793” (på engelska). Bees, Wasps, and Ants Recording Society. http://www.bwars.com/index.php?q=bee/apidae/nomada-rufipes. Läst 20 juni 2013.

[FAC-8] Juho Paukkunen (2019). ”Ljunggökbi – Nomada rufipes”. Finlands Artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.204696. Läst 17 april 2023.

[ADN-9] Cederberg, B., Hagman, A., Johansson, N., Stenmark, M. et al. (2020). ”Ljunggökbi Nomada rufipes”. Naturvård. Artdatabanken. https://artfakta.se/naturvard/taxon/nomada-rufipes-103225. Läst 17 april 2023.

[1]

[2]

[a]

[b]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]