Liopholidophis grandidieri
| Liopholidophis grandidieri Status i världen: Sårbar[1] | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Kräldjur Reptilia |
| Ordning | Fjällbärande kräldjur Squamata |
| Familj | Snokar Colubridae |
| Släkte | Liopholidophis |
| Art | Liopholidophis grandidieri |
| Vetenskapligt namn | |
| § Liopholidophis grandidieri | |
| Auktor | Mocquard, 1904 |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Liopholidophis grandidieri[2] är en ormart som beskrevs av Mocquard 1904. Liopholidophis grandidieri ingår i släktet Liopholidophis och familjen snokar.[3][4] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[3]
Artens utbredningsområde är Madagaskar.[3] Denna orm förekommer i en mindre region på öns östra del. Utbredningsområdet uppskattas vara 7000 km² stort. Habitatet utgörs av fuktiga skogar och torra buskskogar samt områden med gräs, glest fördelade buskar och klippor. Individerna är dagaktiva.[1] Honor lägger ägg.[4]
Skogsbruk och skogens omvandling till jordbruksmark hotar beståndet. Liopholidophis grandidieri är dessutom sällsynt. IUCN kategoriserar arten globalt som sårbar.[1]
Källor
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c] Raxworthy, C.J. & Vences, M. 2009 Liopholidophis grandidieri . Från: IUCN 2009. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 30 mars 2021.
- ^ Mocquard,M.F. (1904) Description de quelques reptiles et d'un batracien nouveaux de la collection du Muséum., Bull. Mus. Natl. Hist. Nat. Paris 10 (26): 301-309
- ^ [a b c] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (5 januari 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/liopholidophis+grandidieri/match/1. Läst 24 september 2012.
- ^ [a b] Liopholidophis grandidieri i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 5 mars 2018.
|