Lillemor Santesson
Lillemor Inger Marianne Santesson, född 12 november 1938 i Karlskrona, är en svensk språkvetare.
I Tryckt hos Salvius beskrev Lillemor Santesson Lars Salvius verksamhet som Sveriges förste moderne förläggare.[1] Det mesta av hennes vetenskapliga produktion har handlat om nysvenska. Viktiga undantag är hennes hypotes att yngre futharkens runa ᛦ utvecklats ur äldre futharkens runa ᛞ,[2] och framförallt hennes nytolkning av Stentoftenstenens första två rader. Enligt nytolkningen handlar inskriften om att en ledande person i bygden Listerlandet vid namn Haþuwolfʀ har blotat nio bockar och nio hingstar för god årsväxt.[3] Hennes tolkning är allmänt godtagen.[4][5][6]
Bibliografi i urval
[redigera | redigera wikitext]- En svensk referensgrammatik 10 Verbets accidenser 1: tempus (med Christer Platzack och Sven Platzack 1981)
- Tryckt hos Salvius: en undersökning om språkvården på ett 1700‑talstryckeri med särskild hänsyn till ortografi och morfologi (avhandling 1986)
- ”En blekingsk blotinskrift: en nytolkning av inledningsraderna på Stentoftenstenen” (i Fornvännen 1989)
- ”ᛦ – en förenklad ᛞ‑runa?]” (i Arkiv för nordisk filologi 1989)
- ”Nordic language history and religion/ecclesiastical history III: Luther’s Reformation” i The Nordic Languages: An International Handbook of the History of the North Germanic Languages (2002)
- Samlade skrifter av Carl Gustaf af Leopold del 4 (utgivare med Barbro Ståhle Sjönell och Petra Söderlund 2010)
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ Kaj Schueler, ”Återigen Astrid Lindgren”, Svenska Dagbladet 22 mars 1987. Sidan 22.
- ^ Lillemor Santesson, ”ᛦ – en förenklad ᛞ‑runa?” i Arkiv för nordisk filologi volym 104 1989. Sidorna 10–35.
- ^ Lillemor Santesson, ”En blekingsk blotinskrift: en nytolkning av inledningsraderna på Stentoftenstenen”, Fornvännen volym 84 1989. Sidorna 221–229.
- ^ ”Bl 3: Stentoften-sten” (på danska). Runer.ku.dk. Köpenhamns universitet. https://runer.ku.dk/q.php?p=runer/genstande/genstand/353. Läst 13 februari 2025.
- ^ Elena Melnikova, ”Runic inscriptions as a memorisation tool: between orality and literacy”, Studia Historyczne volym 56, nummer 3 2013. Sidorna 311–325. ISSN 0025-1429.
- ^ Michael Schulte, ”The Blekinge runic stones as power emblems: A cultural-historical and comparative attempt at synthesis”, Beiträge zur Geschichte der deutschen Sprache und Literatur volym 136, nummer 1, mars 2014. Sidorna 35–65. doi:10.1515/bgsl-2014-0002.
|