Leonardo Conti

Leonardo Conti
	Leonardo Conti
	Leonardo Conti, 1939.
Född	Leonardo Ambroggio Giorgio Giovanni Conti; 24 augusti 1900; Lugano, Schweiz
Död	6 oktober 1945 (45 år); Nürnbergs cellfängelse
Medborgare i	Tyskland och Schweiz
Utbildad vid	Humboldt-Universität zu Berlin; Friedrich-Alexander-Universität Erlangen-Nürnberg
Sysselsättning	Läkare, politiker
Befattning
	Ledamot av Nazitysklands riksdag; Ledamot av Preussens lantdag
Politiskt parti
	Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet; Tysknationella folkpartiet; Deutschvölkische Freiheitspartei
Föräldrar	Nanna Conti
Namnteckning
	Redigera Wikidata

Leonardo Conti, född 24 augusti 1900 i Lugano, död 6 oktober 1945 i Nürnberg, var en tysk läkare och nazistisk politiker. Han var Riksledare för sanitet och hälsa och ordförande för Nazitysklands läkarförening. Conti var även statssekreterare vid riksinrikesministeriet och en av de ansvariga för Nazitysklands eutanasiprogram, Aktion T4. Conti uppnådde i april 1944 tjänstegraden Obergruppenführer inom Schutzstaffel (SS).

Biografi

Leonardo Conti var son till den schweiziske postdirektören Silvio Conti och dennes tyska hustru Nanna, född Pauli (1881–1951). Nanna Conti utnämndes 1933 till ledare för de tyska barnmorskornas riksförbund.^[5]

Politisk aktivitet

Conti blev 1919 medlem av DNVP. Året därpå, 1920, deltog han i den misslyckade Kappkuppen, som leddes av politikern Wolfgang Kapp och generalen Walther von Lüttwitz. Kuppen hade till syfte att störta Weimarrepubliken och återinföra den tyska monarkin. Samma år anslöt sig Conti till frikåren Organisation Consul, som genom bland annat politiska mord sökte störta Weimarrepublikens demokratiska system. Organisation Consul låg bakom morden på Matthias Erzberger och Walther Rathenau. Conti var aktiv inom völkisch-rörelsen och var medlem i olika antisemitiska organisationer, bland annat Deutschvölkischer Schutz- und Trutzbund och Wikingbund.^[6]

Mellan 1924 och 1926 var Conti medlem av Deutschvölkische Freiheitspartei, ett nationalistiskt parti som ivrade för etnisk renhet och rashygien.^[7] År 1925 avlade han doktorsexamen med avhandlingen Über Weichteilplastik im Gesicht, en studie om ansiktsplastikkirurgi och etablerade sig inom kort som allmänläkare. Till en början hade han en privatklinik i München, men 1927 flyttade han till Berlin, där han gick med i NSDAP. En av hans patienter i Berlin var Horst Wessel.^[8] Conti deltog 1928 i uppbyggandet av SA:s hälsoavdelning. Tillsammans med Martin Bormann och läkaren Gerhard Wagner organiserade Conti Hilfskasse der NSDAP, partiets olycks- och ansvarsförsäkringskassa.

SS-läkare

Conti inträdde 1930 i SS och blev året därpå ledamot av Berlins läkarförbund. Under de olympiska spelen i Berlin 1936 var Conti i egenskap av Berlins medicinalråd ansvarig för hälso- och sjukvården.^[8]

År 1939 utnämndes Conti till rikshälsoledare och ordförande för tyska läkarförbundet. I mitten av år 1939 initierade Adolf Hitler dödandet av fysiskt och mentalt handikappade vuxna. Vid ett möte med Conti, Bormann och chefen för rikskansliet, Hans Heinrich Lammers, klargjorde Hitler att dessa människor var att betrakta som "icke livsvärdiga".^[9] Hitler befullmäktige Conti med uppgiften att leda detta "barmhärtighetsmord", benämnt Aktion T4, men Conti blev inom kort utmanövrerad av Hitlers livläkare Karl Brandt och chefen för Führerkansliet, Philipp Bouhler.^[9] En annan anledning till sidsteppningen av Conti var Hitlers tvekan att involvera ett statligt departement, riksinrikesministeriet, i Aktion T4.^[10]

Aktion T4

I januari 1940 installerades en eutanasianstalt i Brandenburg an der Havel. Vid ett inledande experiment deltog Conti och Brandt och gav dödliga injektioner till några utvalda patienter. Kemisten Albert Widmann skötte gaskammaren där åtta manliga patienter leddes in. Han förevisade institutets personal hur man förde in kolmonoxidgas i kammaren och hur man avpassade gasens styrka.^[11] I koncentrationslägret Buchenwald var Conti delaktig i experiment med tyfusvaccin.^[7]

Gripande och död

Conti greps av allierade soldater i Flensburg den 19 maj 1945. I augusti fördes han till Nürnberg i avvaktan på rättegång för sin delaktighet i Aktion T4. Conti hängde sig i sin cell den 6 oktober 1945.^[5]

Befordringar inom SS

Standartenführer: 12 juni 1933
Oberführer: 20 april 1934
Brigadeführer: 30 januari 1938
Gruppenführer: 1 oktober 1941
Obergruppenführer: 20 april 1944

Utmärkelser i urval

Hedersärmvinkel (Ehrenwinkel der Alten Kämpfer)
SA:s idrottsutmärkelse i brons (1937)
SS Hederssvärd (Ehrendegen des Reichsführer-SS)
SS-Ehrenring (Totenkopfring) (1937)
Sudetenlandmedaljen (Medaille zur Erinnerung an den 1. Oktober 1938)
Krigsförtjänstkorset av första klassen (1941)
NSDAP:s tjänsteutmärkelse i brons och silver
NSDAP:s partitecken i guld

Referenser

Noter

^ [a b] Base biographique, Bibliothèque interuniversitaire de santé, BIU Santé person-ID: 48824.^{[källa från Wikidata]}
^ Munzinger Personen, Munzinger person-ID: 00000000063, läst: 9 oktober 2017.^{[källa från Wikidata]}
^ Burton C. Andrus, I was the Nuremberg jailer, first utgåvan, Coward-McCann, Inc., 1969.^{[källa från Wikidata]}
^ Dienstaltersliste der Schutzstaffel der NSDAP, Stand vom 1. Dezember 1936, 1 december 1936.^{[källa från Wikidata]}
^ [a b] Klee 2007, s. 96.
^ Childers 1986, s. 158.
^ [a b] Maibaum 2007, s. 242.
^ [a b] Wistrich 2002, s. 31.
^ [a b] Browning & Matthäus 2004, s. 186.
^ Friedlander 2000, s. 67.
^ Friedlander 1995, s. 88.

Webbkällor

Leyh, Ernst Alfred. ”"Gesundheitsführung", "Volksschicksal", "Wehrkraft": Leonardo Conti (1900–1945) und die Ideologisierung der Medizin in der NS-Diktatur” (på tyska) ( PDF). HeiDOK – Der Heidelberger Dokumentenserver. Universitätsbibliothek Heidelberg. Arkiverad från originalet den 23 november 2011. https://www.webcitation.org/63PzQUe7T?url=http://archiv.ub.uni-heidelberg.de/volltextserver/volltexte/2003/3669/pdf/Diskprom.pdf. Läst 23 november 2011.

Tryckta källor

Aly, Götz; Chroust, Peter; Pross, Christian (1994) (på engelska). Cleansing the Fatherland: Nazi Medicine and Racial Hygiene. Baltimore, Maryland: The Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-4775-3
Browning, Christopher R.; Matthäus, Jürgen (2004) (på engelska). The Origins of the Final Solution: The Evolution of Nazi Jewish Policy, September 1939 - March 1942. London: Heinemann. ISBN 0-434-01227-0
Childers, Thomas, red (1986) (på engelska). The Formation of the Nazi Constituency 1919–1933. London: Croom Helm. ISBN 0-7099-3459-9
Friedlander, Henry (2000), ”Step by step: the expansion of murder, 1939–1941”, skriven i London, i Bartov, Omer, The Holocaust: Origins, Implementation, Aftermath, Routledge, ISBN 0-415-15036-1
Friedlander, Henry (1995) (på engelska). The Origins of Nazi Genocide: from Euthanasia to the Final Solution. Chapel Hill, North Carolina: University of North Carolina Press. ISBN 0-8078-2208-6
Kater, Michael H. (1989) (på engelska). Doctors under Hitler. Chapel Hill, North Carolina: University of North Carolina Press. ISBN 0-8078-1842-9
Klee, Ernst (2007) (på tyska). Das Personenlexikon zum Dritten Reich (2. Aufl.). Frankfurt am Main: Fischer Taschenbuch Verlag. ISBN 978-3-596-16048-8
Maibaum, Thomas (2007) (på tyska). Die Führerschule der deutschen Ärzteschaft Alt-Rehse. Hamburg: Universität Hamburg
Wistrich, Robert S. (2002) (på engelska). Who's Who in Nazi Germany. London: Routledge. ISBN 0-415-26038-8

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Leonardo Conti.
Bilder & media

[1a8a8cfe8795189b542ea4fb8057a7c8b9c2a2cd-1] [a b] Base biographique, Bibliothèque interuniversitaire de santé, BIU Santé person-ID: 48824.^{[källa från Wikidata]}

[6aece4eb3145cedef2a5bef53d91653978db9444-2] Munzinger Personen, Munzinger person-ID: 00000000063, läst: 9 oktober 2017.^{[källa från Wikidata]}

[ecbbdf829316f4ff5fdb70b870bb81b05d4b67f6-3] Burton C. Andrus, I was the Nuremberg jailer, first utgåvan, Coward-McCann, Inc., 1969.^{[källa från Wikidata]}

[134f828d506b6509ff41bf868a72bd5450fc3863-4] Dienstaltersliste der Schutzstaffel der NSDAP, Stand vom 1. Dezember 1936, 1 december 1936.^{[källa från Wikidata]}

[Klee-5] [a b] Klee 2007, s. 96.

[6] Childers 1986, s. 158.

[Maibaum-7] [a b] Maibaum 2007, s. 242.

[Wistrich-8] [a b] Wistrich 2002, s. 31.

[Browning-9] [a b] Browning & Matthäus 2004, s. 186.

[10] Friedlander 2000, s. 67.

[11] Friedlander 1995, s. 88.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]