Hoppa till innehållet

Lennart Hyland

Från Wikipedia
Uppslagsordet ”Hyland” leder hit. För andra betydelser, se Hyland (olika betydelser).
Lennart Hyland
Per Oscarsson och Lennart Hyland före Oscarssons "kupp" i Hylands hörna 1966.
FöddOtto Lennart Hyland
24 september 1919
Tranås, Säby församling, Jönköpings län, Sverige
Död15 mars 1993 (73 år)
Engelbrekts församling, Stockholm, Sverige
NationalitetSvensk
Yrke/uppdragJournalist, programledare
Känd förHylands hörna
MakaTuss Hyland
(1950–1993; hans död)
SläktingarNiklas Hyland (brorson)
Thore Skogman och Eva Eriksson tillsammans med Hyland i Hylands hörna 1966.
Radioprogrammet Karusellen i Karlaplansstudion 1951. Georg Rydeberg, Lennart Hyland och Maj Nordvander.
Lennart Hyland som sportreporter.
Lennart Hylands grav, Gamla griftegården Tranås.

Otto Lennart Hyland, född 24 september 1919 i Tranås[1] i Säby församling, död 15 mars 1993 i Engelbrekts församling i Stockholm,[2] var en svensk journalist och programledare vid Sveriges Radio samt Sveriges Television. Han ansågs under sin storhetstid som en nydanande och inflytelserik medarbetare inom sport och underhållning.

Biografi

[redigera | redigera wikitext]

Hyland anställdes vid Radiotjänst den 16 mars 1945 och blev kvar vid företagets efterföljare till den 30 september 1982.[3] Han kom då närmast från en journalisttjänst vid Barometern i Kalmar.[4] Han började som medarbetare på Radions aktualitetsavdelning och arbetade även ibland som hallåman, men kom snart att dela sin tid mellan underhållningsprogram och sportbevakning. I den senare genren tog han med tiden över Sven Jerrings roll som ledande sportreporter och var även sportchef på radion. Bland annat bevakade han, tillsammans med Jerring, Olympiska vinterspelen 1948 i Sankt Moritz och London.[5]

Hyland var programledare för många publikfavoriter i både radio och TV. Hans första egna program, En släktgård från 1351, sändes den 21 januari 1945[4]. Han debuterade som programledare för underhållningsprogrammet Fönsterrevyn, som sändes den 29 januari 1947. Sedan blev han programledare för en rad underhållningsprogram i både radio och TV, till exempel Lördagskväll (1947–1949), Karusellen (1951–1954), Sittinitti (1954–1955), Stora famnen (1958–1959) och Hylands hörna (1961–1983). Han ledde även välgörenhetsprogram, till exempel Röda fjädern. Hylands hörna började som ett radioprogram och övergick 1962 till TV. Programmet kom att sändas i omgångar fram till 1983. Åren 1977–1980 ledde han även Gomorron Sverige, som sändes från Göteborg. På frågan "Vilken är den intressantaste människa du mött i en TV-studio?", svarade Hyland 1980 att det var Per Oscarsson.[6]

Få ifrågasatte Hylands kompetens som programkonstruktör och programledare, men han upplevdes av många som svår att samarbeta med, vilket hade ett samband med hans tilltagande alkoholism.[7][8]

Lennart Hyland är begravd på Tranås gamla kyrkogård.[9] En bronsskulptur över honom, skapad av Tomas Qvarsebo, finns sedan 1995 i Stockholm, numera i parken till Radiohuset. Sedan år 2000[10][11] finns också en skulptur på Hylands torg vid Ågatan i Tranås.

Familj

[redigera | redigera wikitext]

Lennart Hyland var son till köpmannen Otto Hyland (1893-1954) och Ingrid Maria, född Karlsson (1897-1973). Han var från 1950 gift med Tuss Hyland (1927–2016), som var dotter till direktören Fredrik Nielsen och Elsa, född Johansson[12] Tuss Hyland var syster till skådespelaren Gunnar Nielsen och svägerska till Claes Leo Lagergren. Lennart Hyland har en dotter, född 1944 i ett tidigare förhållande, och två söner i äktenskapet, födda 1954 respektive 1955.[12] Han var farbror till journalisten Niklas Hyland.

Kända sportreferat

[redigera | redigera wikitext]

Som sportkommentator är Hyland kanske mest känd för referatet av Sveriges VM-guld 1962 i ishockey och målet i öppen bur av Nisse Nilsson i matchen mot Kanada i Colorado Springs (Pucken glider in i mål, den gliiider in i mååål). Även hans referat från fotbolls-VM 1958 i Sverige, där han fick sitt stora genombrott som snabbpratande sportreferent, blev mycket uppskattade. Även där levererade han ett klassiskt referat när Kurre Hamrin gjorde 3-1 i semifinalen mot Västtyskland. Hyland var också den som uppfann radions Sportextra i början av 1960-talet, där man växlade mellan referat från olika pågående matcher eller tävlingar, något som exempelvis BBC anammade först i början av 1970-talet.

Ett annat historiskt referat av Hyland var när han påstod att han "skämdes som svensk" och att boxaren Ingemar Johansson var en "ynklig figur" efter att denne hade blivit diskvalificerad för passivitet i OS-finalen i Helsingfors 1952.[13]

Filmografi i urval

[redigera | redigera wikitext]

Bibliografi

[redigera | redigera wikitext]
  • 1968 – Hyland, Lennart, red. Lek med Hyland: 100 lekar, spel och minnen från Karusellen till Hörnan, med nya lekvisor av Olle Adolphson, Carl Anton, Thore Skogman och Cornelis Vreeswijk. Bonniers folkbibliotek. Stockholm: Bonnier. Libris 1343820 
  • 1988 – Hyland, Lennart; Asp, Anna. Hylands album: Ett glatt liv i glada bilder. Stockholm: Sveriges radio. Libris 7409637. ISBN 91-522-1674-8 
  • 1990 – Gullers, Peter; Hyland, Lennart & Gerholm, Tor Ragnar. Framtiden är här!. Stockholm: Gullers Pictorial. Libris 7758104. ISBN 91-86440-46-2 
  • 1990 – Gullers, Peter; Hyland, Lennart & Gerholm, Tor Ragnar (på engelska). The future is here!. Stockholm: Gullers Pictorial. Libris 7758105. ISBN 91-86440-48-9 

Källor

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Mathillas, Linda (24 september 2019). ”Legendar skulle fyllt 100 år”. SVT Nyheter. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/jonkoping/legendar-skulle-fyllt-100-ar. Läst 10 oktober 2022. 
  2. ^ Sveriges Dödbok 1901–2009, DVD-ROM, Version 5.00, Sveriges Släktforskarförbund (2010).
  3. ^ Alsing Rolf, Lundh Jonas, red (1999). 1900-talet: en bok från Aftonbladet. Stockholm: Aftonbladet med stöd av Statens skolverk. sid. 161. Libris 7454380. ISBN 91-630-8939-4 
  4. ^ [a b] Eriksson, Uno Myggan (1991). Myggans nöjeslexikon : ett uppslagsverk om underhållning, band 8. Bra Böcker. Hagen-Högl. ISBN 91-7752-266-4 
  5. ^ Franzén, Nils-Olof; Jerring, Sven (1988). Ett stycke radiohistoria. Bonniers. sid. 353-355. ISBN 91-0-047540-8 
  6. ^ Såg du? TV vi minns under tjugofem år: en bildkrönika, Lisette & Allan Schulman, Bra Böcker, Höganäs 1980, sidan 81
  7. ^ ”Lennart Hyland - en omstridd kollega, del 2 - Svenska ikoner”. sverigesradio.se. Sveriges Radio. https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/715524?programid=4835. Läst 16 februari 2019. 
  8. ^ ”"Ville inte ha någon hjälp att sluta dricka" | Nöje | Expressen”. www.expressen.se. https://www.expressen.se/noje/ville-inte-ha-nagon-hjalp-att-sluta-dricka/. Läst 16 februari 2019. 
  9. ^ CD Begravda i Sverige
  10. ^ Lennart Hyland (2000) Arkiverad 29 november 2020 hämtat från the Wayback Machine. Tranas.se
  11. ^ Tranås-Posten Arkiverad 22 januari 2021 hämtat från the Wayback Machine. 15 mars 2018
  12. ^ [a b] HYLAND, O LENNART, radioreporter, Sthlm i Vem är Vem? / Stor-Stockholm 1962 / s 606.
  13. ^ Bengtsson, Jan (31 januari 2009). ”Känd för sin höger – ”Tors hammare””. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/sportspel/nyheter/artikel_2402863.svd. Läst 1 januari 2011. 

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Lennart_Hyland&oldid=55058472”