Långbanit
| Långbanit | |
 Långbanit. Den långa kristallen är 5 mm lång. | |
| Strunz klassificering | 9.AG.10 |
|---|---|
| Kemisk formel | Mn2+4Mn3+9Sb5+[O16(SiO4)2] (Mn2+,Ca)4(Mn3+,Fe3+)9Sb5+[O16(SiO4)2] |
| Färg | Blåaktigt svart[1] |
| Förekomstsätt | Kristallin kalksten och manganrikt skarn |
| Associerade mineral | Mangandiopsid (schefferit), hausmanit, braunit, magnetit, rodonit |
| Kristallstruktur | Trigonal[1]eller monoklin[2] |
| Tvillingbildning | Penetration och kontakttvilling |
| Spaltning | God i riktning {001} [3] |
| Brott | Mussligt |
| Hållbarhet | Spröd |
| Hårdhet (Mohs) | 6½ |
| Glans | Stark metallglans |
| Ljusbrytning | nω =2,360 nε =2,310[3] (i litiumljus) |
| Dubbelbrytning | δ=0,05 |
| Optisk karaktär | Enaxligt positiv |
| Transparens | Opak |
| Streckfärg | Brun |
| Specifik vikt | 4,92–4,94 |
| Typlokal | Långban |
Långbanit är ett mycket ovanligt komplext silikatmineral med mangan och antimon. Den idealiserade sammansättningen är Mn2+4Mn3+9Sb5+[O16|(SiO4)2]. Strukturellt är det ett nesosilikat med ytterligare syrejoner. Mineralet hittades första gången i östra Värmland i gruvan Långban som är typlokalen.
Egenskaper
[redigera | redigera wikitext]I blåsrörstest blir långbanit matt utan att smälta.[4] Saltsyralösning löser endast en ringa mängd långbanit. Mineralet är i allmänhet opakt och bildar tavelformade till kort- eller långsträckta prismor.
Kalcium kan substituera tvåvärt mangan och trevärt järn kan substituera trevärt mangan. Detta anges formelmässigt som (Mn2+,Ca)4(Mn3+,Fe3+)9Sb5+[O16|(SiO4)2].
Etymologi och historia
[redigera | redigera wikitext]Mineralet har namn efter Långbansgruvan där det först hittades. H. Sjögren[5] undersökte mineralet 1878 men observerade inte antimoninnehållet. Gustaf Flink lyckades 1887 analysera hela innehållet och kunde beskriva mineralet formellt.[1]
Klassning
[redigera | redigera wikitext]I den sedan 2001 av (International Mineralogical Association) IMA använda 9:e upplagan av Nickel-Strunz klassifikationssystem inordnas långbanit i mineralklassen ”nesosilikat med ytterligare anjoner” och med katjoner i 6 eller högre koordination. Långbanit är den enda specien i gruppen 9.AG.10.
Förekomst
[redigera | redigera wikitext]Långbanit bildas i kristallin kalksten tillsammans med manganrikt skarn. Mineralet förekommer i Långbansgruvan, Sjögruvan (Hällefors) och Mangruvan (Nyberg, Lindesberg).[6] Vidare har långbanit hittats i Gozaishogruvan vid Iwaki på den japanska ön Honshu, i norska Brandsnuten vid Botnedal/Tokke samt i gruvan Fianel vid Ausserferrera i den schweiziska kantonen Graubünden.[7]
Kristallstruktur
[redigera | redigera wikitext]Långbanit kristalliserar trigonalt i rymdgruppen P31m med gitterparameter a = 11,563(2) Å och c = 11,100(2) Å med tre formelenheter per elementarcell.[8] Även en monoklin form finns.[2]
Se även
[redigera | redigera wikitext]Källor
[redigera | redigera wikitext]- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c] Holtstam D. & Langhof J. (red). 1999: Långban, the mines, their minerals, geology and explorers. Raster förlag, ISBN 91 87214 881, sid 134–136
- ^ [a b] G. Giuseppetti, F. Mazzi, C. Tadini: The crystal structure of monoclinic langbanite: (Mn,Ca,Fe,Mg)2+4(Mn,Fe)3+9Sb5+[O16(SiO4)2, Neues Jahrbuch für Mineralogie, Monatshefte, 1991, (ej läst men monoklin enligt titeln)
- ^ [a b] https://www.mindat.org/min-2319.html
- ^ Gust. Flink: Ueber Långbanit, ein neues Mineral von Långbanshyttan in Wermland, Schweden. Zeitschrift für Krystallographie und Mineralogie. Band 13, 1888, sidan 8. (PDF 379 kB)
- ^ ”Långbanit, 531650-59 (HT)”. Naturhistoriska riksmuseet. Arkiverad från originalet den 18 februari 2018. https://web.archive.org/web/20180218090343/http://www.nrm.se/forskningochsamlingar/geovetenskap/samlingarochdatabaser/typsamling/listaovertypsamlingen/typsamlingen/. Läst 17 februari 2018.
- ^ Hedin, Lars-Håkan; Mikael Jansson (2007). Mineral i Sverige. Borlänge: Förlags AB Björnen. ISBN 978-91-88528-58-2 sid 153
- ^ [1] gruvan Fianel
- ^ Paul Brian Moore, Pradip K. Sen Gupta, Yvon Le Page, 1991,'The remarkable langbanite structure type: crystal structure, chemical crystallography, and relation to some other cation close-packed structures, American mineralogist, band 76, sida 1408 av 1408–1425, (pdf 1,99 MB)