Kungliga Baletten

Kungliga Baletten, tidigare Kungliga Teaterns balett och Operabaletten, är balettkompaniet vid Kungliga Operan i Stockholm. Baletten grundades redan 1773 av Gustav III och är därmed ett av världens äldsta balettkompanier.

Historia

Kungliga Baletten grundades 1773 som ett led i Gustav III:s nationella kulturprojekt tillsammans med Operan och Dramaten för att skapa inhemska talanger till de tre konstnärsyrkena dansare, operasångare och skådespelare. Dessa hade tidigare dominerats av tillfälliga utländska teatertrupper.

Baletter hade uppförts vid hovet av utländska trupper åtminstone sedan 1600-talet; Antoine de Beaulieus franska danstrupp var anställd vid drottning Kristinas hov redan 1638. De första baletterna utförda av professionella svenska dansare ingick i pjäserna vid den första svenska teatertruppen på den första nationalscenen i Kungliga Svenska Skådeplatsen i Stora Bollhuset 1737–1753. Den första svenska balettföreställningen här ingick i pjäsen Den afvundsiuke i augusti 1738, och de finns sedan nämnda som ingående i föreställningarna fram till pjäsen Zaire, som uppfördes i april 1752. Inga namn är dock kända på dessa tidiga svenska dansare.

Då den första balettruppen sattes samman år 1773, blev den utländska dominansen tydlig; de inhemska dansarna i truppen var få, Charlotte Slottsberg och Magdalena Lundblad tillhörde de få professionella, och man var tvungen att använda utländska talanger, vilka man bland annat fann i den franska teatertruppen, som i övrigt avskedades. Fem franska dansare som stannat i Sverige, tre män och två kvinnor, utgjorde stommen, varefter man kallade tillbaka några som hunnit ge sig av. Dessa fick genast ta sig an svenska elever som figuranter. År 1779 hade baletten 23 män och 20 kvinnor. Även instruktörerna var länge utlänningar.

De första studenterna i baletten var ofta barn till hovpersonal och musiker, liksom då det gällde operans och teaterns första elever. Höjdpunkten i 1700-talets svenska balett anses vara baletterna till operan Gustav Adolf och Ebba Brahe av Gallodier 1786, då 200 personer samlades till ett tornerspel på scen då scenen gick ned i tredje akten. Även Fiskarna av Antoine Bournonville med Bournonville, Giovanna Bassi och Julie Alix 1789 blev mycket populär.

Baletten var från början nära associerad med operan, och baletter ingick i operaföreställningarna, men de användes också vid teatern, och också fristående, ofta som för- och efterpjäser. Då operan var upplöst mellan 1806 och 1809–1812 ingick baletten vid Dramaten.

Under 1800-talet gavs ca 200 baletter på operan; En komisk balett av Louis Deland gavs 1796–1809 127 gånger och var den populäraste av alla baletter som spelade på Operan under hela 1800-talet. Vanligen spelades baletter bara 3–4 gånger. Den näst populäraste baletten var La Fille Mal Gardée med 54 föreställningar 1812–1842. August Bournonville var gästbalettmästare 1839, 1847, 1857, 1858 och 1861–1864 och hans favoritelever i Sverige var Charlotte Norberg-Törner och Johanna Gillberg-Sundberg. Baletten anses ha kommit in i ett förfall då Anders Selinder och Sophie Daguin avskedades 1856. Augusts Bournovilles danske elev Sigurd Lund ansågs inte kunna hävda sig och Robert Sjöblom fick aldrig göra någon hel balett. I slutet av 1800-talet hade baletten en god standard men användes som tillägg till operorna och ansågs vara i djupt förfall. Först 1913 började den återhämta sig och kunde återigen bli en stark självständig konstart. Under Mary Skeapings tid som balettchef restaurerades baletten grundligt med syftet att återskapa något av traditionerna från dess grundningstid.

Baletten omfattar 68 dansare i åldrarna 18–42 år.^[när?]

Kungliga Baletten uppträder främst på Kungliga Operans scen men gör även turnéer runt om i landet och i världen.

Balettchefer

1773–1803: Louis Gallodier
1803–1804: Filippo Taglioni
1804–1806: Federico Nadi Terrade
1806–1816: Louis Deland
1817–1818: Filippo Taglioni
1820–1823: André Isidore Carey
1823–1827: Giovanni Battista Ambrosiani
1827–1833: Per Erik Wallqvist
1827–1830: Sophie Daguin (delat ledarskap med Wallqvist)
1833–1856: Anders Selinder
1856–1862: Sigurd Harald Lund
1862–1870: Théodore Martin
1870–1886: Theodore Marckl
1887–1890: Robert Sjöblom
1890–1894: Sigurd Harald Lund
1894–1901: Max Glasemann
1901–1905: Otto Zöbisch
1905–1908: Robert Köller
1911–1913: Otto Zöbisch
1918–1920: Michel Fokine
1922–1926: Gunhild Rosén
1926–1927: Lise Steier
1927–1931: Jan Cieplinsky
1931–1951: Julian Algo
1949–1951: Antony Tudor
1953–1962: Mary Skeaping
1962–1963: Antony Tudor
1964–1966: Brian Macdonald
1967–1971: Erik Bruhn
1971–1980: Ivo Cramér
1980–1984: Gunilla Roempke
1984–1986: Egon Madsen
1986–1993: Nils-Åke Häggbom
1993–1995: Simon Mottram
1995–1999: Frank Andersen
1999–2001: Petter Jacobsson
2002–2008: Madeleine Onne
2008–2011: Marc Ribaud
2011–2017: Johannes Öhman
2017–: Nicolas Le Riche^[1]

Instruktörer i urval

Dansare i urval

Källor

Hansell, Kathleen Kuzmick, Ballet in Stockholm during the later 18th century...
Georg Nordensvan: Svensk teater och Svenska skådespelare. Första bandet 1773-1842
Tryggve Byström: Svenska Komedien 1737-1754 (1981)
Klas Ralf: Operan 200 år. Jubelboken Prisma (1973)
Klas Åke Heed: Ny svensk teaterhistoria. Teater före 1800, Gidlunds förlag (2007)

Noter

^ ”Le Riche, Nicolas”. www.operan.se. Arkiverad från originalet den 4 april 2019. https://web.archive.org/web/20190404153722/https://www.operan.se/om-operan/vi-pa-operan/styrelse/ledningsgrupp/le-richenicolas/. Läst 14 juni 2019.

Vidare läsning

Rootzén, Kajsa (1945). Den svenska baletten : från Stiernhielm till Brita Appelgren. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Libris 1413342

Externa länkar

Kungliga Balettens webbplats hos Operan.se

[1] ”Le Riche, Nicolas”. www.operan.se. Arkiverad från originalet den 4 april 2019. https://web.archive.org/web/20190404153722/https://www.operan.se/om-operan/vi-pa-operan/styrelse/ledningsgrupp/le-richenicolas/. Läst 14 juni 2019.

[1]