Kortes tredje lag om skenbar rörelse
 |
Den här artikeln eller avsnittet kan behöva språkvård eller korrekturläsning. (2021-11) Motivering: Denna sida är översatt från engelska Wikipedia, men har svårläst språk i originalartikeln. Därav är översättningen inte bra nog. Hjälp gärna Wikipedia med att förbättra språket i texten eller diskutera saken på diskussionssidan. |
Inom psykofysik är Kortes tredje lag om skenbar rörelse[1], en observation som relaterar fenomenet skenbar rörelse till avståndet och varaktigheten mellan två successivt presenterade stimuli.[2]
Formulering
[redigera | redigera wikitext]Kortes fyra lagar föreslogs första gången 1915 av Adolf Korte.[3] Den tredje lagen beskriver hur ökningen av längden mellan två stimuli smalnar av interstimulusintervallet (ISI), som producerar den skenbara rörelsen.[4] Det finns ett krav på den proportionella minskningen av frekvensen, där två stimulatorer aktiveras omväxlande med ökningen av ISI för att säkerställa kvaliteten på skenbar rörelse.[4] Ett identifierat brott mot Kortes lag inträffar om den kortaste sträckan mellan två sedda armpositioner inte är möjlig anatomiskt.[5] Detta demonstrerades av Maggie Shiffrar och Jennifer Freyd, med hjälp av en bild som visade en kvinna som demonstrerade två positioner. Detta belyste problemet med att ta den kortaste vägen för att utföra de alternerande ställningarna.[5]
Lagarna var sammanställda genom allmänna uttalanden (lagar) som beskrev betarörelse i betydelsen "optimal rörelse".[6] Dessa uttalanden beskrev flera begränsningar för att erhålla uppfattningen om skenbar rörelse mellan blixtarna:
- Större separationer kräver högre intensitet.
- Långsammare presentationshastigheter kräver högre intensitet.
- Större separationer kräver långsammare presentationshastigheter.
- Längre blixttider kräver kortare intervaller.[7]
En modern formulering av lagen är att ju längre längden på en sträcka mellan två successivt presenterade stimuli är, desto större måste stimulus onset asynchrony (SOA) vara för att en observatör ska uppfatta de två stimuli som ett enda mobilt objekt. Vanligtvis är förhållandet mellan avstånd och minimal SOA linjärt.[8]
Det går att hävda att Kortes tredje lag är kontraintuitiv. Man kan förvänta sig att successiva stimuli är mindre benägna att uppfattas som ett enda objekt när både avstånd och intervall ökar, och därför bör ett negativt samband observeras, men i själva verket kan ett sådant negativt förhållande observeras likaväl som Kortes lag. Vilket förhållande som styr beror på hastigheten.[9]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ Gepshtein, Sergei; Kubovy, Michael (2007-05-01). ”The lawful perception of apparent motion” (på engelska). Journal of Vision 7 (8): sid. 9–9. doi:. ISSN 1534-7362. https://jov.arvojournals.org/article.aspx?articleid=2122193. Läst 13 november 2021.
- ^ Miller, G. F.; Shepard, R. N. (1993). ”An objective criterion for apparent motion based on phase discrimination”. Journal of Experimental Psychology: Human Perception and Performance 19 (1): sid. 48–62. doi:. PMID 8440988.
- ^ Korte, Adolf (1915). ”Kinematoskopische Untersuchungen” (på tyska). Zeitschrift für Psychologie 72: sid. 193–296.
- ^ [a b] Watanabe, Takeo (1998). High-level Motion Processing: Computational, Neurobiological, and Psychophysical Perspectives. Cambridge, MA: MIT Press. sid. 26. ISBN 0262231956
- ^ [a b] Rosenbaum, David A. (2017). Knowing Hands: The Cognitive Psychology of Manual Control. New York: Cambridge University Press. sid. 207. ISBN 9781107094727
- ^ Roeckelein, Jon E.. Dictionary of Theories, Laws, and Concepts in Psychology. sid. 283
- ^ Wagemans, Johan. The Oxford Handbook of Perceptual Organization. sid. 488
- ^ Miller, G. F.; Shepard, R. N. (1993). ”An objective criterion for apparent motion based on phase discrimination”. Journal of Experimental Psychology: Human Perception and Performance 19 (1): sid. 48–62. doi:. PMID 8440988.
- ^ Gepshtein, S.; Kubovy, M. (2007). ”The lawful perception of apparent motion”. Journal of Vision 7 (8): sid. 9. doi:. PMID 17685816.